Nu har jag just kommit hem från Harry Potter and the Half Blood Prince. Jag tyckte det var den bästa filmatiseringen av böckerna hittills. Öppningsscenen var överraskande mäktig och satte genast den där ångestladdade svarta tonen man som vuxen Harry Potter-älskare gillar. Jag gillar också att J.K Rowling inte lägger sig i filmerna utan ber regissören att göra en film som hon skulle tycka vara kul att se. Det gör att filmteamet får kreativ frihet att utifrån böckerna skapa en film. För en bok och en film är ju inte samma sak. Och en film som ordagrant härmar en bok blir ofta lite platt. I en film bör man ju gärna utnyttja de visuella effekterna om nu boken råkar innehålla förutsättningar för det. Och Harry Potter-världen är ju hemskt tacksam att leka med just visuellt.

Det finns en sekvens i filmen som aldrig har hänt i boken. Men istället för som i boken lite subtilt förklara något genom otaliga exempel så har filmteamet valt att slå på stortrumman en gång och då göra det ordentligt. Men i slutändan är det exakt samma budskap som går fram.

Något som filmen nästan lyckades bättre med jämfört med boken var humorn. De roliga bitarna i boken har slipats till kvicka och emellanåt riktigt välspelade dialoger och hela filmen har kryddats med lite extrahumor vilket känns ganska bra då de andra delarna är svartare än natten.

Fortfarande tycker jag att filmerna känns som en ganska detaljerad trailer av böckerna. För det finns ju inte en chans att få fram alla nyanser, alla dråpliga sidohistorier eller fördjupa karaktärerna på ett par timmar när man har en gåta att lösa också. Men för mig fungerar filmerna som härlig underhållning. Och förvånande träffsäkra när det gäller karaktärernas utseenden, miljöer och rekvisita.