Jag har tänkt på det här med fobier. Alla människor brukar ju ha något de känner viss irrationell rädsla inför: ormar, spindlar, höga höjder och så  vidare. Eller som jag då: fingernaglar längre än en millimeter och allt med kompakta kroppar och för många ben (spindlar, pappa långben och krabbor (!)). Det är fobier som hänger kvar sedan barnsben (en sommar drog jag på mig mina ridbyxor som hade hängt ute i trädgården på tork och kände ett smärtsamt bett. När jag drog av mig byxorna sprang en stor spindel upp längs benet och ut på golvet och jag hade ett spindelbitmärke i typ en vecka. Efter det: ser jag en spindel så går jag. Bokstavligen. En gång kom mina föräldrar hem från jobbet och fattade inte varför jag inte var hemma. Då såg de en lapp på köksbordet där jag hade skrivit att jag sett en spindel och sedan rymt – ”ring när den är död” – så avslutades brevet).

Sedan kan man ju bli av med fobier genom KBT-terapi. Men det är jag inte det minsta intresserad av. Det är ju inte direkt så att man ligger på en divan och pratar om parenteser i sitt liv i KBT – man måste MÖTA sin fobi i små steg och sista dagen får du typ en gigantisk spindel i handen. Kanske som en avskedspresent och husdjur. Nej tack.

Istället håller jag numera på att kväva nyfödda fobier i sin linda. Spindlarna får jag leva med (det vill säga: springa när jag ser). Men klaustrofobin som blir lite starkare för varje år får helt enkelt inte ta över mitt liv. Jag vägrar att sluta åka hiss och börja ta trapporna. Jag vägrar att sluta åka tunnelbana när det är rusningstrafik. Jag vägrar sluta flyga bara för att planen är så små.

Förstår ni hur jag tänker: jag hatar att göra allt det där men jag vägrar att undvika det. Då låter man inte fobin ta över ens liv. För när den väl gör det brukar något nytt dyka upp som man känner obehag inför. Efter ett par år sitter man väl inlåst i en såpaskurad lägenhet och är med i femmans program ”Outsiders”. Och det vill man ju gärna slippa. Alltså är lite egen-KBT det bästa man kan göra.