Jag har precis tagit mig igenom 1994 års version av Pestens tid (eller The Stand som den egentligen heter) på DVD. Det som slog mig var något jag aldrig tidigare reflekterat över nämligen att rädsla och skräck är kopplat till tiden man lever i.

För problemet med Pestens tid är att den idag är fullkomligt harmlös. Om den onde karaktären är en lönnfet gubbe i volymig hockeyfrisyr importerad från åttiotalets mjukrockare, en hel jeans-ensemble och cowboyboots så blir i alla fall inte jag skrämd. Särskilt inte när hans övernaturliga krafter visas med värdelösa visuella effekter som en femåring skulle kunna göra i sömnen idag. Med sin mobil. Vidare kissar man inte direkt på sig (av annat än skratt åtminstone) när man ser ”farliga” och ”coola” gängmedlemmar från tidigt nittiotal. Om man nu inte tycker att MC Hammer är respektingivande. Och när en skräckfilm/domedagsfilm inte är det minsta läskig så försvinner lite av poängen.

Är det så att man bara blir rädd för det som känns riktigt samtida?

Ondingen Randall Flagg i Pestens tid. Inte så man dör av skräck precis.