När jag och min syrra Anna var små – kanske i låg- mellanstadieåldern – drev vi en tidning. Eller Anna drev den – hon jobbade som ansvarig utgivare och chefredaktör medan jag tog jobbet som redaktionschef men även skribent. Jag skrev artiklar, notiser om kändisskvaller och gjorde knep- och knåpsidan (minns att jag alltid satt med rebusarna vid deadline – det var min hatuppgift). Anna anställde Pappa som tryckeri. Han fick nämligen alla sidorna vi hade skrivit ihop och tog med dem till jobbet för att kopiera upp dem. Vi jobbade med ett slags minitabloidformat. När Pappa kom hem från jobbet satte vi oss vid våra skrivbord och klippte ut tidningssidorna och häftade ihop. Nästa dag agerade vi båda två distributörer – Anna manglade ut tidningen till lågstadiekidsen och jag till mellanstadiet.

Lilla tidningen, som den hette, var mäkta populär under sin storhetstid. För efter ett tag blev utgivninarna glesare och andra aktiviteter tog över vårt intresse.

Men trots att det har gått lång tid sedan dess är vi ändå ungefär samma personer. Jag skriver och Anna är mer businessminded – en projektledare – affärskvinna – en sådan ”med många bollar i luften”. Lustigt det där ändå, att det man är bra på och tycker är kul som liten ofta hänger kvar till vuxen ålder.

Lilla tidningens redaktion – då och nu