Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

Arkiv för July 2009

- Sida 2 av 9

Det där med Calzone och viktminskning

av Malin Collin, reporter

Idag är det min namnsdag (ja, i vår familj firar vi alla namnsdagar – även mellannamnen) så jag gav mig iväg på en shoppingrunda runt Götgatsbacken. Det kyliga vädret valde att slå om exakt när jag kom till affärerna vilket innebar en känsla av att kokas levande när man stod i provrummen. Ändå lyckades jag skrapa ihop två plagg. Båda randiga. Såklart. Vore synd att variera sig liksom. Sedan hittade jag min killes bror och hans flickvän så vi slog följe och talade om Sci-fi-grejer. Helt vanligt liksom.

Det jag skulle säga var i alla fall att jag lagom till namnsdagen verkar ha gått ner ett halvt kilo åtminstone, trots att jag har ätit inte färre än två Calzone den senaste veckan. Ett tips alltså: två Calzone i veckan och ni har bikini body lagom till augusti.

Om att vilja spola ner femtio kronor i toaletten och känna sig nöjd

av Malin Collin, reporter

Jag funderar på hur vissa filmer får ett ”go” när manus och regitankar har presenterats för potentiella finansiärer. Jag menar – om de är urdåliga på precis alla sätt, allt från dialog till plot till visuella idéer – varför får de då göras? Borde inte det vara dåligt rent ekonomiskt, tänker jag?

Jag har just förlorat 107 minuter av mitt liv till filmen Push. Den var så hiskeligt vämjelig. Urdålig räcker helt enkelt inte. Och jag tillhör ju målgruppen på flera plan: Sci-fi-fan på amatörnivå, hatälskar Dakota Fanning och älskar när vanliga människor har någon form av superkraft (tänk Heroes, The 4400 och X-men). Men den här filmen hade uppenbarligen fått penningbidrag av Hongkong då den utspelades enbart där trots att huvudploten hade sitt ursprung i USA och Hongkong inte gjorde något för filmen. Alla de där coola grejerna med superkrafterna underminerades då fokus låg på en urtråkig, ointressant väska som tydligen skulle hittas. Det kändes helt enkelt som att det någonstans fanns ett korn till ett hyfsat fungerande manus men det kördes över på höjden och bredden så slutresultatet var vidrigt.

Min kille blev typ på dåligt humör. Jag höll fanan uppe i femtio minuter men blev sedan nästan gråtfärdig av att ha spenderat femtio kronor på sånt skit. Borde ha köpt en porslinskanin i en second hand-butik för den femtiolappen som jag kunde stirrat på i 107 minuter. Det hade liksom känts mer värt. Eller bara spolat ner femtio spänn i toan. Lite så.

push-poster.jpg

Lika som bär

av Malin Collin, reporter

Två personer som jag tycker är väldigt lika: skådespelerskorna Kristen Stewart (Bella Swan i Twilight) och Alicia Silverstone. Samma lite subtila underbett liksom.

Downloads10.jpg

Kan man bara bli skrämd av saker som skildras nu?

av Malin Collin, reporter

Jag har precis tagit mig igenom 1994 års version av Pestens tid (eller The Stand som den egentligen heter) på DVD. Det som slog mig var något jag aldrig tidigare reflekterat över nämligen att rädsla och skräck är kopplat till tiden man lever i.

För problemet med Pestens tid är att den idag är fullkomligt harmlös. Om den onde karaktären är en lönnfet gubbe i volymig hockeyfrisyr importerad från åttiotalets mjukrockare, en hel jeans-ensemble och cowboyboots så blir i alla fall inte jag skrämd. Särskilt inte när hans övernaturliga krafter visas med värdelösa visuella effekter som en femåring skulle kunna göra i sömnen idag. Med sin mobil. Vidare kissar man inte direkt på sig (av annat än skratt åtminstone) när man ser ”farliga” och ”coola” gängmedlemmar från tidigt nittiotal. Om man nu inte tycker att MC Hammer är respektingivande. Och när en skräckfilm/domedagsfilm inte är det minsta läskig så försvinner lite av poängen.

Är det så att man bara blir rädd för det som känns riktigt samtida?

flagg.jpg

Ondingen Randall Flagg i Pestens tid. Inte så man dör av skräck precis.

När vi var små och drev en egen tidning

av Malin Collin, reporter

När jag och min syrra Anna var små – kanske i låg- mellanstadieåldern – drev vi en tidning. Eller Anna drev den – hon jobbade som ansvarig utgivare och chefredaktör medan jag tog jobbet som redaktionschef men även skribent. Jag skrev artiklar, notiser om kändisskvaller och gjorde knep- och knåpsidan (minns att jag alltid satt med rebusarna vid deadline – det var min hatuppgift). Anna anställde Pappa som tryckeri. Han fick nämligen alla sidorna vi hade skrivit ihop och tog med dem till jobbet för att kopiera upp dem. Vi jobbade med ett slags minitabloidformat. När Pappa kom hem från jobbet satte vi oss vid våra skrivbord och klippte ut tidningssidorna och häftade ihop. Nästa dag agerade vi båda två distributörer – Anna manglade ut tidningen till lågstadiekidsen och jag till mellanstadiet.

Lilla tidningen, som den hette, var mäkta populär under sin storhetstid. För efter ett tag blev utgivninarna glesare och andra aktiviteter tog över vårt intresse.

Men trots att det har gått lång tid sedan dess är vi ändå ungefär samma personer. Jag skriver och Anna är mer businessminded – en projektledare – affärskvinna – en sådan ”med många bollar i luften”. Lustigt det där ändå, att det man är bra på och tycker är kul som liten ofta hänger kvar till vuxen ålder.

annamalin2.jpgannamalin.jpg

Lilla tidningens redaktion – då och nu

Om att vara skrockfull och misstänka att högre makter försöker säga mig något

av Malin Collin, reporter

Jag är väldigt skrockfull. Ser jag en svart katt eller en spegel eller nycklar på bordet så får jag onda aningar, bli liksom på min vakt hela dagen.

På tisdag ska vi åka till Gotland. Först dog bilen. Sedan visade det sig att den inte skulle hinna lagas och alla hyrbilar i vettig prisklass var redan uthyrda. I förmiddags möttes jag av rubrikerna om Gotlandsfärjornas krock ackompanjerade av katastrofbilder.

Är det någon som inte tycker att jag borde åka till Gotland?

Denna bloggs första dag som redaktionell Aftonbladetblogg

av Malin Collin, reporter

Just när jag håller på att semstersöva den här bloggen – ni vet som agenter alltid gör i filmer och tv-serier genom att strypa lufttillförseln hos offret så de blir medvetslösa ett slag – så kommer jag på andra tankar. Idag är nämligen denna bloggs första dag som redaktionell Aftonbladetblogg. Och en sådan kan vi väl inte söva trots semstertider? Numera ligger den här bloggen under nöje på Aftonbladetbloggens startsida. Och då och då krälar den säkert fram som en puff på förstasidan – om den nu inte är nedsövd vill säga. Så jag antar att jag bara kan säga: nu kör vi!

Kan någon förklara varför posten inte delar ut på lördagar och söndagar?

av Malin Collin, reporter

Ibland är livet så invant att man inte ifrågasätter det. Men idag ska jag ifrågasätta den redan ganska utskällda posten. Jag ställer mig nämligen väldigt skeptiskt till att posten inte delar ut brev på lördagar och söndagar.

Sedan tidernas begynnelse (nåja, postens begynnelse i alla fall) har man fått brev på vardagar men inte på helger. Förr i tiden var söndagar heliga på alla sätt som tänkas kan och på så sätt kan man förstå att vilodagen även borde inkludera brevbäraren.

Men sedan kom jag att tänka på att brev delas ut på lördagar i flera länder. När jag bodde i Frankrike fick vi post som en vanlig vardag och jag tror Spanien kör samma grej som Frankrike. Att söndagar är vilodag i Spanien behöver vi inte orda så mycket om. Där bommar hela nationen igen när det är dags för högmässa. Har man inte handlat mat på lördag förmiddag så får man i praktiken nöja sig med en kopp vatten till frukost på måndagen helt enkelt. Naturligt för spanjoren (eller spanjorskan – mannen sitter väl på en bar medan frugan åker och handlar) men problematiskt när man är en oplanerad svensk.

I Sverige har vi dock lagt den heliga söndagen bakom oss och kan handla mat vilken dag som helst. Vi kan numera också shoppa kläder, gå på flera apotek och till och med gå till Systembolaget på lördagar. Men posten hankar sig fram med den omoderna synen att post bara delas ut på vardagar.

Jag tänker att e-mailets framgångsskördar de senaste tio åren borde ha minskat antal brev som skickas per post. Rent logiskt borde det betyda att det finns mindre att göra inom postbranschen. Jag kan ha fel då jag inte direkt sitter med en magisterexamen i postvetenskap, men det känns som jag är något på spåren. Borde det då inte vara en bra idé att ta posten ur en gammeldags religiös affärsverksamhet och börja dela ut både lördag och söndag? Det handlar ju om två outnyttjade dagar i affärsmodellen.

(Anledningen till mitt nyväckta postintresse är att jag och min kille just registrerade oss på Lovefilm där de skickar DVD:er med post och vill ha en film tillbakaskickad innan de skickar en ny och jag vill se klart The 4400 men helgen kommer emellan och förstör mitt tv-serie-tittande).

Hollywoodkändisar som renässansmålningar

av Malin Collin, reporter

Jag tycker att det är så roligt med folk som är duktiga på photohop. Därför gillar jag den här sajten där folk kan lägga upp sina roliga bilder som de suttit och knåpat med. De senaste dagarna har jag snöat in på renässansgalleriet och skrattat åt alla som har suttit och lagt in Hollywoodkändisar i kända tavlor. Här har jag själv satt ihop några av bilderna från sajten med originalmålningarna bara för att ni ska få en hint om hur mycket kul man kan hitta där. Är ni sugna på fler renässansbilder på kändisar ska ni titta här. Nedan följer: Drew Barrymore, Jake Gyllenhaal och Angelina Jolie (som är ett mycket populärt ansikte på den där sajten).

Downloads7.jpg Downloads8.jpg Downloads9.jpg
Sida 2 av 9
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB