Jag blir så trött på hur lätt man avtrubbas av nyheter. När svininfluensan dök upp för några månader sedan så tänkte jag först att det var lika hotfullt som det där sars-snacket som gick för några år sedan – jobbigt för några i Hongkong men en axelryckning för oss i den trygga nord. Sedan började experter göra worst case scenario-uttalande i Sveriges tidningar där de räknade med en hiskelig spridning av svininfluensa i Sverige och minst 5000 döda. Då började jag tårögd räkna statistik på hur många av mina Facebookvänner som skulle gå hädan.

Sedan rapporterade tidningarna allt mindre om svininfluensan. Några fall i Mexiko verkade inte rubba den trygga svenska folksjälen. När han som spelar Ron Weasly i Harry Potter-böckerna åkte på svininfluensan skrev Perez Hilton ett glatt krya-på-dig-inlägg på sin blogg med ett foto av killen med påritad grisnäsa. Popkillen Jens Lekmans svininfluensa följdes av att man beklagade att stackarn var tvungen att sitta inomhus, isolerad, under sommarens varmaste dagar. Men ingen panik utbröt direkt. Jag menar, Michael Jackson dog så han fick ju såklart rubrikerna.

Men nu börjar jag fundra på hur allvarligt det här hotet egentligen är. En svensk är ju tydligen smittad och illa däran. Hur lång tid tar det innan vi börjar köpa konserver och gömma oss i källaren? Eller en I am Legend– stämning infinner sig i varje svensk stad? Eller kan vi lugna ner oss och se det som något udda att bli smittad och något ännu mer udda att råka dö på kuppen?

Jag förstår helt enkelt inte hur rädd jag ska vara. Är nämligen inte alls rädd just nu (men vi vet ju från amerikanska katastroffilmer att regeringen ALLTID för medborgarna bakom ljuset när det föreligger ett hot om utplåning av mänskligheten).