Jag har tänkt en del på det där med trettioårskris och vad som egentligen är kärnan till hela känslan. Det är ju att man inte längre har råd att vara oseriös. En 21-åring är så att säga väldigt förmögen när det gäller oseriösvalutan. För varje år förlorar man en del av pengarna, några av aktierna går åt skogen och de där optionerna man fick i tonårspresent visar sig vara värdelösa när man når 26-27. När man sedan fyller 31 drabbas hela oseriösmarknaden av en börskrasch värre än den oktober -08. Allt går förlorat.

En 31-åring som slarvar runt uppfattas av samhället/potentiella arbetsgivare/bekanta som oförbätterlig. En 21-åring som gör samma saker är lite charmig och alla vet ju att ”man gör sånt när man är ung” och att personen i fråga kommer att mogna.

Men jag vill ju fortfarande ha råd att vara oseriös ibland. Därav trettioårskrisen.