Har kanske tio kilos övervikt i resväskan nu. Försöker plocka bort de saker som väger mest. Det har under en timme stått mellan ett par knallröda kilklacksfestskor och joggingskorna där de förstnämnda åkte ur. Tänkte behålla visionen om joggingturer längs havet om tidiga kvällar ett tag till. Nu blir det flipflop varenda utekväll i stället. Tur att den spanska byn inte är Marbella beach club utan snarare en bortglömd håla med ett gäng övervintrade indiepopare. Plockade även ur den enda bok som var av viktig karaktär och behöll all skönlitteratur.

Nu är jag så stressad så det ryker ur öronen. Pre-rese-ångest är kanske min vanligaste och jobbigaste ångest. Helt omöjlig att få bort förrän man är framme. Nu sitter jag med spanska tidtabeller till bytåg, och bybussar och funderar på hur jag ska undvika att fastna i Barcelona i tre timmar med en gigantisk väska. Och på tal om att komma fram (inser att jag ska befinna mig på resande fot i tolv och en halv timme imorgon) så fick jag just beskedet om att vi på tisdag ska ta motorbåten över bukten och äta lunch på restaurangen som är byggd på pålar rakt i vattnet. Där får man bygdens bästa paella och det råkar vara ett av mina favorithak. *Älskar ställen som är svåra att nå så man får anstränga sig lite att komma dit*

Jag och Anna lämnar den spanska byn bakom oss med vår tredje syster Mia vid båtratten för sedvanlig paellalunch på restaurangen mitt i havet.

Så här ser det ut när man kommer fram