Igår kväll när jag och min syster Anna promenerade den långa färden hem från favoritbaren till huset tappade vi modet flera gånger. De där c:a tre kilometerna är långrandiga när man bara vill sova. För att fokusera på något annat än vår långa väg hem gick vi och räknade husen vi bott i under de 26 somrar vi varit här. De täcker i princip hela strandremsan, vilket är den vägen vi går. Istället för att rasa ihop av trötthet drog vi alla minnen vi kunde komma på från varje hus tills nästa dök upp. Det blev många: ”just på den här gatstenen slog Mia i sin svanskota 1996 när hon skulle åka inlines med en konstig bandana på huvudet för att verka cool – kommer du ihåg hur hon skrek?” och ”det var på den här stranden vi nattbadade för första gången med våra katalanska vänner när vi var 11 och 13 år gamla och de nyvunna kompisarna hade med sig glass så det precis räckte till allihop och vi kände oss om två i gänget” och ”det var under den här palmen du satt, Anna med en kille när jag letade på hela strandpromenaden efter dig och trodde du var bortrövad 1997”. Nostalgi är en källa till energi.