Jag blir alltid så fascinerad av min killes sätt att shoppa kläder. Han går liksom målmedvetet in i en affär och stannar där tills han har fem, sex plagg som han verkligen gillar. Sedan köper han allihop och åker hem. Några månader senare gör han exakt samma sak igen. Själv går man runt och känner, provar, tvekar, hänger tillbaka, återvänder till samma butik dagen därpå, funderar lite till och slår därefter till. Om och om igen.

Igår köpte jag en röd Moleskinekalender med medföljande ”idéblock”. Just nu känner jag mig bara som den typen av klyschig person som beskrivs här.

Herregud, Adam Goldstein a.k.a DJ AM har dött (för er som inte känner till honom som DJ var han också före detta pojkvän till en rad kända tjejer; Nichole Richie, Mandy Moore etc). För knappt ett år sedan var han med om en fruktansvärd flygplanskrasch tillsammans med Travis Barker och de två var de enda överlevande. Och under fredagen hittades han i sin lägenhet i New York efter att antagligen ha tagit en överdos. Vilken tragedi att först och främst överleva en katastrof och sedan bara dö sådär.

På tal om Blur – jag hade nästan glömt bort den här gamla B-sidan från For Tomorrow! Minns att jag älskade den och att den fanns som gömt spår på de amerikanska Modern Life Is Rubbish-skivorna. Vad var grejen med gömda spår på nittiotalet egentligen? Var och varannan skiva hade något gömt guldkorn på spår 56 typ. Helt sjuk idé.

Två av mina bästa låtar med all time favourite-bandet Blur är de två som inte sjungs av sångaren Damon Albarn. I det första klippet sjunger gitarristen Graham Coxon (som numera har en solokarriär) den fantastiska låten You’re So Great. Man kan säga att den handlar om hans då tämligen nerdekade liv. (Älskar hur alla bråkar om första textraden i andra versen, man tror att det ska vara ”Tea, tea and coffee, helps to start the day” men en del tror att det är ”Dt and coffee” (delirium tremens) och andra GT and coffee (Gin&Tonic).)

(När jag och mina syskon var yngre och vi åkte på långa bilresor till Spanien så roade vi oss med att översätta alla engelska låtar vi kunde till svenska och tvärtom och sjunga de så. Därför har jag fortfarande svårt att sjunga den här på originalspråket – ”ledsen, full och fattig sover hela dan’). Likaså Backstreet boys Everybody – ”allihopa jäjä, rocka kroppen jäjä. Allihopa, rocka kroppen rätt”)

Nästa låt är det den lite blyga basisten Alex James som sjunger. Dock har jag aldrig hört honom köra den live. Han är sjukligt besatt av rymden och låttexten är egentligen bara en uppräkning av månar och stjärnor. Eftersom jag kan ungefär varenda låttext som jag någonsin hört (hej, semifotografiskt minne!) så har jag haft mycket nytta av att kunna så många rymdtermer. Speciellt i korsord.

Min syrra Anna går på många konserter och varje gång jag inte är med gör hon en fin liten gest: när min favoritlåt med bandet spelas så ringer hon upp min mobil, håller upp den i luften och låter mig höra klart den.

Nu ringde hon precis och spelade MGMT för mig. Så fint.

När man är i en spansk by i några veckor och man inte har något speciellt att göra kan man alltid leka att ens extrasyster är en paparazzifotograf och de tre systrarna Collin är skitkända trollkonstnärer/mjukvaruentreprenörer/folkdansare från Sverige som verkligen VÄGAR få sitt foto taget för hundrade gången samma kväll.

Jag har tänkt en del på det där med trettioårskris och vad som egentligen är kärnan till hela känslan. Det är ju att man inte längre har råd att vara oseriös. En 21-åring är så att säga väldigt förmögen när det gäller oseriösvalutan. För varje år förlorar man en del av pengarna, några av aktierna går åt skogen och de där optionerna man fick i tonårspresent visar sig vara värdelösa när man når 26-27. När man sedan fyller 31 drabbas hela oseriösmarknaden av en börskrasch värre än den oktober -08. Allt går förlorat.

En 31-åring som slarvar runt uppfattas av samhället/potentiella arbetsgivare/bekanta som oförbätterlig. En 21-åring som gör samma saker är lite charmig och alla vet ju att ”man gör sånt när man är ung” och att personen i fråga kommer att mogna.

Men jag vill ju fortfarande ha råd att vara oseriös ibland. Därav trettioårskrisen.

Idag börjar Popaganda. Festivalområdet ligger ungefär tre minuter från mitt hus. Alla jag någonsin har känt ska dit. Och alla personer vars bloggar jag läser likaså. Man skulle kunna säga att hela klustret av vänner, vänners vänner och vänners vänners vänner kommer att vara där. Själv ska jag vara hemma. Jag bara orkar inte. Är oerhört opepp på att stå, stå och stå, dricka festivalöl och trängas med fjortisar. Men samtidigt är det ju fantastiskt att lyssna på favoritmusik tillsammans med sin bekantskapskrets och liksom hylla sommarens sista skälvande andetag.

Tror att jag ska plöja mig igenom koloniområdet vid Eriksdalsbadet efter middagen och tjuvkika mellan några lövträd på MGMT. Sjunga med lite tyst till Time to Pretend. Förra sommarens anthem.

Jag läste det här inlägget om svininfluensan och inser att jag går ännu ett varv runt den här sjukdomen då jag redan tjatat om den förut. I min familj jobbar två av fem i primär -och akutvård. Man antar att folk som sitter på vårdcentraler och akutmottagningar i landet borde veta bäst när det gäller information om just svininfluensan då det är till dem de sjuka kommer först. Jag har frågat båda och de uttrycker sig ungefär som exemplen i det blogginlägget jag länkade till: ”Svininfluensan är ju inte värre än en vanlig influensa och varje år dör ungefär 200 personer i den. Det är medierna som har blåst upp det och yadayada”. Däremot ansåg min akutmottagningsfamiljemedlem att det är en bra idé att använda alkogel på händerna för ”det hjälper kanske lite, lite”. Sedan frågade jag vårdcentralsfamiljemedlemmen rakt ut: ”Har ni fått tydliga förhållningsregler från exempelvis smittskyddsinstitutet eller annan nationell verksamhet? Alltså: har folk som jobbar med sjuka inom landstinget blivit ordentligt informerade så att ni vet att ni sanningsenligt kan svara oroliga människor som undrar?” Svaret var: nej. Tydligen så finns det inte något PM eller övergripande utskick som de som varje dag möter sjuka och/eller oroliga människor kan åberopa som ”sanningen” eller åtminstone den officiella ståndpunkten.

Är inte det oerhört konstigt? Det är ju oändliga mängder folk som ringer sjukvårdsupplysningen för att fråga om de behöver vaccinera sina barn, vaccinera sig själva då de är gravida och så vidare. De vänner jag har som gjort detsamma har fått olika svar beroende på vilken person de har fått på tråden. Och det är inte okej.

Kan smittskyddsinstitutet skriva ihop en vettig guide med tydliga och enhälliga svar till alla anställda inom landstinget? För det är inte svininfluensan i sig som gör folk panikslagna – det är när INGEN verkar veta EXAKT vad som gäller och INGEN kan ge enhälliga svar på samma frågor.

Desinformation kan vara farligt i längden.