Ni vet hur säljare på stora kedjor som Onoff, mobilaffärer och Siba brukar gå klädda; kortärmad skjorta, färgglad slips, praktiska jeans. För någon dag sedan besökte jag ett sådant ställe på Södermalm och möttes av en kille som i civila kläder antagligen var någon typ av aspirerande hipster. Med andra ord bar han ett par stålbågade glasögon. Kombinationen av dessa glasögon och kedjans klädstil gjorde att han i bästa fall såg ut som en massmördare; ni vet en sådan som Criminal Minds-teamet ringar in – den där som tvingar sina offer att äta upp tidigare offers fingrar, en sådan massmördare som bjuder skallgångskedjan på en gryta gjord på köttet från den försvunna kvinnan alla letar efter.

Jag köpte inget.

Idag ägnar jag mig allra främst åt populärkultur. Detta är vad som konsumeras denna torsdag:

Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl, Arcade Fire Neon Bible, Beirut – The Flying Club Cup, Mystic River.

Det här är utan tvekan det roligaste jag har läst idag.

Det här med Lovefilms stora filmpaket är lite farligt. Man har liksom mängder av filmer och tv-serier i brevlådan hela tiden vilket innebär att man inte gör något annat än att äta, titta på tv och titta på tv igen under all sin lediga tid. Men jag klagar inte. Jo lite, på min killes emellanåt tvivelaktiga filmsmak. Clintan-filmer är bara so not me. Nu: sci-fi-session i soffan. *älska rymden*

Var av en händelse på Drottninggatan idag. Det är min hatgata. Ful, trång och hysterisk. Det enda jag gick runt och hoppades på var att få syn på en person som jag bara har hört talas om. Mina systrar beskriver honom som: ”han som har samma klädstil som Usama Bin Ladin”. Denna karl brukar tydligen stå på Drottninggatan med en skylt där det står: ”Löshår – äkta hår” och en pil ner mot en tvärgata. Jag har velat se honom i ett halvår men aldrig fått en skymt. Börjar tro att han är en myt. Någon slags Drottninggatsskröna.

Sedan plöjde jag mig igenom Gamla stan som var ett potpurri av sjukligt feta turister: amerikaner, britter, tyskar, några med östskånsk dialekt. En man i 130-kilosklassen bar en t-shirt med en text som löd: ”Riktiga män väger över 90 kilo”. Det var något nytt för mig. Undrar varför det var just 90 kilo som var gränsen? 100 pannor jämt hade låtit bättre.

Stockholm har så många lager. Det är så sällan jag ger mig in i det lager som består av kameror, busslaster, japanska turistgrupper, kartor och souveniraffärer. En helt annan värld.

Sedan jag kom hem från Spanien och liksom lämnade sol och strand bakom mig för det här året så har mitt ansikte dött en smula. Man skulle kunna sammafatta det som att jag ser ut som en fjortonåring med svåra acneproblem i fejjan. Fast som en trettioettårig fjortonåring då. Jag hatar att ha ett par fula gigantiska finnar i ansiktet. Och fulare än att ha finnar är väl att sminka över ett gäng icke-subtila sådana – det är liksom inte förrän då man VERKLIGEN ser ut som en åttondeklassare (intorkad underlagskräm, smuligt puder i annan nyans). Därför gör jag som Blondinbella mässar om: våga gå ut osminkad trots att du har finnar.

Nu blir jag lite ledsen när jag läser att min uppenbara drömman alla kategorier har gått och förlovat sig med en annan lycklig kvinna. Den här karln verkar ju leva upp till exakt alla mina krav på perfekt make:

-Har sju barn med sju olika kvinnor som han aldrig träffar eller betalar underhåll till

-Bjuder ut på förstadejt när han är aspackad på en busshållplats

-Är ofta otrogen

-Är alkoholist

-Letar jobb

-Är 24 år ung

-Har snygg klädstil

-Har ett vinnande leende

Men som man brukar säga: man kan inte få allt. Varken Johnny Depp eller det här kapet med andra ord.

Jag och min kille håller på att bräcka varandra i läskiga och oförklarliga upptäckter. Igår kom jag dragandes med sfinxen på Mars. På sjuttiotalet togs ett satellitfoto där ett ansikte kunde urskiljas på planeten Mars yta. Detta ska då tyda på att aliens byggde en sfinx där och en på jorden (och pyramiderna givetivs – det där med slavarna är bara ett påhitt för att mänskligheten inte ska kissa i byxorna av skräck för UFO:n). Nu sägs det visserligen att det där ansiktet bara är ett berg och att den där dagen på sjuttiotalet då fotot är taget sken ljuset på något särskilt sätt. Men ändå. *spooky*

Idag började min kille prata om Atlantis igen. Det är ju nämligen så att när Google Earth var klara med sina satellitfoton och lanserade tjänsten så kunde man helt plötsligt skönja ett jättestort område väster om Afrika bestående av raka linjer. Helt oförklarligt, säger forskare. Vi säger Atlantis eftersom det ska ligga just där i östra Atlanten. Om du vill finna stället själv, gå in på Google maps, klicka på ”satellit” i högra hörnet av kartan. Hitta sedan Kanarieöarna och Cap Verde (Saõ Vicente), finn en punkt mitt emellan dessa öar och gå västerut en liten bit så ska ni se det.

Det spelar liksom ingen roll hur gammal, välutbildad eller mogen jag blir – jag kommer aldrig att tröttna på konspirationsteorier, UFO-snack eller oförklarliga fenomen.

Jag känner mig fortfarande semesterslö. Jag har skrivit säkert fem långa blogginlägg de senaste dagarna, inlägg som ska vara lite tankeväckande, lite debattvänliga och förhoppningsvis välskrivna. Jag har inte publicerat ett enda av dem. Jag får liksom inte riktigt ihop det. Den där sista smulan koncentration som krävs för att tajta till texten existerar inte riktigt ännu. Jag ger det ett par dagar. Låter min spanska solhjärna bli lagom Sverigekyld. Sedan kanske tankeverksamheten kommer igång.

Jag testade den här ”hur ditt framtida barn kommer att se ut”-sajten. Herregud vilka fula ungar som kom upp som förslag. Blev fullständigt mörkrädd. Alla mina barn såg ut som elaka engelska skitungar. Framför allt pojkbarnen. Jag var tvungen att uppdatera massor av gånger för att inte bara gå rakt och sterilisera mig. Så här blev de minst fula barnen (nog för att jag tycker att hög panna är snyggt men den där sista ungen ser ju lite deformerad ut):