Tisdagens finaste blogginlägg är det här. Historien om hur en räddhågsen ung Harry Potter-liknande pojke med tyskaprov dagen därpå blir hardcore.

Ni vet hur tråkigt det kan vara med drömmar. Att försöka berätta en dröm för någon är svårt men att tvingas höra om någon annans dröm är bara urtrist. I natt drömde jag den mest värdelösa drömmen ever: jag berättade om mina drömmar för andra och de berättade i sin tur sina drömmar för mig. I drömmen. Har aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv (förutom när jag brukade skriva tentor i sömnen natten innan den riktiga tentan).

Jag har just tagit mig igenom filmen Der Baader Meinhof Complex. Jag har så länge jag kan minnas varit oerhört fascinerad av terrorism och framför allt den typen av terrorism som ligger närmare ens eget liv (jämför västtyska tjugoåringar med medelålders talibaner). Jag vill tydliggöra att denna fascination inte på något sätt betyder att jag sympatiserar med eller glorifierar terrorism – jag intresserar mig främst för bakomliggande mekanismer och funderar mycket på frågan ”varför?”. När jag gick i trean i gymnasiet skrev jag till och med mitt specialarbete om just Baader-Meinhof, RAF och främst då om första generationens ledare Ulrike Meinhof, Andreas Baader och Gudrun Ensslin.

Trots att jag har läst tusentals sidor om denna terroristgrupp, sett massor av dokumentärer och googlat runt i flera år så kan jag fortfarande inte förstå den övertygelse som de hade. Hur kan man lämna sitt välordnade liv, med barn, partners, föräldrar, utbildning och så vidare bakom sig för att radikaliseras med vetskapen om att man antingen dör eller kommer att fängslas på livstid? Jag kan förstå att människor som inte har någonting kvar; säg att deras familjer har blivit dödade, deras hus bombat, inga pengar på banken och så vidare kan ta till vapen och göra sjuka grejer. Men att folk som redan har välordnade liv och en vettig framtid (Ulrike Meinhof var dessutom en journalist med stor genomslagskraft, syntes i TV-debatter och skrev debattartiklar vilket visar att hon HADE en röst och medium att få fram sina åsikter på ett fredligt sätt) ger upp allt för saken, liksom.

Finns det något som helst vett i det eller var de bara helt sinnessjuka?

Jag bor på en gata som heter Ölandsgatan. Någonstans på samma gata finns det ett låst trådlöst nätverk som man alltid ser när man själv sitter och mixtrar när det blivit något fel med uppkopplingen. Personen som äger nätverket har döpt det till Beerduckstreet. Det tycker jag, fortfarande efter typ två år, är jättekul.

Den här helgen verkar SL (Storstockholms lokaltrafik) ha dukat under. I lördags satt jag i åratal (kändes det som) och väntade på tåg för att det hade skett skadegörelse på annat tåg så avgångarna ställdes in. När jag på natten skulle hem gjorde polisen ett ingripande och höll all trafik på Rådmansgatan vilket gjorde att jag fick vänta i 40 minuter på en tunnelbana som skulle kommit om en minut.

I morse var det kaos då ett tåg brakade sönder i Gamla stan och under rusning är det ungefär det värsta som kan hända i huvudstaden förutom en terroristattack. När jag gick igenom min rss hittade jag det här inlägget om just denna händelse – läs och fnissa.

Några bilder från gårkvällen på min syrras födelsedagsdrink:

Födelsedagsbarnet Anna

Dags för dans

Och vi är igång (och mitt hår flyger)

Något är sjukt kul uppenbarligen

Ett potpurri av spanska synkroniserade danser

Jag och bästa Mats

Foton: Katti Ottosson

Under semestern gav jag mig på Dennis Lehanes fristående romaner efter att ha blivit så förälskad i Kenzie-Gennaro-serien tidigare i somras. Den bästa tyckte jag var Patient 67, eller Shutter Island som originaltiteln lyder. På Wikipedia beskrivs boken så här:

”Boken handlar om kriminalaren Edward ”Teddy” Daniels som, tillsammans med sin nyblivna partner Chuck Aule, skickas till ett hårdbevakat mentalsjukhus på ön Shutter Island utanför Boston. De är där för att undersöka försvinnandet av en mentalsjuk mördare, Rachel Solando, som tros befinna sig någonstans på ön. Samtidigt som en orkan sveper över ön sker oanade händelser, och Teddy börjar få svårt att skilja på lögn och sanning.”

Patient 67 innehåller allt det där som gör att man tycker om Dennis Lehane; rappa dialoger, rätt stämning och ett lätt, nästan flygande språk. Däremot är både miljö och tidsepok annorlunda vilket bara fungerar bra. Just nu är jag irriterad över att premiären av filmatiseringen av boken har skjutits fram från oktober till februari. För det kan inte direkt bli fel med Martin Scorsese som regissör och Leonardo di Caprio som Teddy Daniels. Ta en titt på trailern så är ni nog beredda att hålla med.

Jag är i grund och botten en gitarrälskande person men under nittiotalet var det fullständigt omöjligt att inte påverkas av den lavin av kommersiell elektronisk musik som drog fram. Här har jag plockat fram ett gäng låtar som jag tyckte extra mycket om under nittiotalet som liksom låg utanför det jag egentligen gillade:

Little Wonder med David Bowie från albumet Earthling, en drum n’ bass-doftande historia som tyvärr är lite väl lång för sitt eget bästa men de första två minuterna – oh my god!

Hey Boy Hey Girl med brittiska The Chemical Brothers (som jag älskade). Fortfarande dör jag om jag hör den här låten ute. Ett mästerverk.

The Prodigys bigbeatlåtar var lika vanliga på ett nittiotalsdansgolv som kineser i Kina. Min favorit var Smack my bitch up (hittar ej officiella videon som Jonas Åkerlund gjorde men jag antar att den är censurerad då verkligen hela texten och videon handlar om kvinnomisshandel, vilket på sitt sätt är helt SJUKT att jag tipsar om här. Dock är låten så fruktansvärt bra så jag kan inte låta bli. Mitt tips: skit i texten).

Slutligen gillade man såklart Fatboy Slim to bits. Praise you är ju numera en modern klassiker sedan Spike Jonze gjorde den oförglömliga videon som danslärare på en bio där det genomförs en typ av flash mob. Den här dansen försökte alla lära sig 1999 på varenda fest värd namnet.

Igår hade vi en fin (men alltför kall) kväll. Skoja att man råkar bli van vid 34-gradig värme efter ett par veckor i Spanien. Men åter till sak. Min fina syrra hade födelsedagstillställning hemma hos sig – drinkar, quesadillas, crostinis med olika sorters tapenade (min favorit var den nyskapande paprikasorten från något avancerat italienskt märke), blandat med iskallt vitt och en spotifyplaylist filled with LOVE. Det var There’s no other way med Blur, New Order, MGMT, The Cure, Independent love song med Scarlet (lyssna om du kan, se nedan), blandat med urdåliga spanska hits som av tradition alltid har en koreografi vilken flitigt genomförs av gamla som unga i spanska byar (och storstäder också). Vi körde självklart alla de spanska hitsens danser så bra vi kunde vilket genererade fasa/skratt hos andra gäster.

Sedan gick vi ut till Debasers uterservering där jag även fick träffa en saknad Popjunkie. Där var det trångt men roligt. I alla fall i början, för efter ett tag frös man ihjäl. Då åkte jag helt enkelt hem.

Ikväll ska jag till min syrra igen då det är idag hon fyller år. Mumsig middag och födelsedagspresenter.

En av mina all time favoritlåtar i balladgenren

Det finns ett alldeles underbart ställe i vår spanska by som öppnade för ett par år sedan. Det är en liten dröm i råbetong och glas, en gourmetrestaurang och beach club-aktig uteservering precis vid hamnen där det serveras varenda smarrig drink som tänkas kan. Ungefär varje kväll hänger vi där och tar något att dricka och gång per semester går vi dit och äter. I år såg det ut så här:

Amuse bouche i form av grönsakskräm, oxfilétournedos med gula kantareller, grön sparris och salladslök och slutligen en chokladdröm med vitt och mörkt choklad”pulver”, kaka, glass, valnötter, pistagesås och silvergaller av socker.