Jag råkade sitta uppe lite väl länge igår. Tiden försvann när jag satt och kollade bortklippta scener och intervjuer med Robert Pattinson från Twilight-bluray-DVD:n som min kille hade köpt i present till mig. Således ställde jag alarmet. När det ringde var jag så död som en människa kan bli. Min morgontrötthet är outhärdligt. Mitt morgonhumör likaså. Jag är knäpptyst i några timmar och blir tokig när folk försöker kommunicera med mig. Nu har jag dock ätit frukost och stirrat in i datorn tillräckligt länge för att kunna formulera ord. Tror jag ska säga något till min kille.

Vi var en runda borta på Skånegatans Block Party. Det som innan kändes pepp försvann ganska snabbt när vi väl anlände. Nog för att det var mycket folk (stereotypt hipsterklädda) men jag förstod inte eller missförstod arrangemanget. Jag hade nämligen någon slags bild i huvudet av minifestival i kvartersanda. Och i mitt huvud borde det innebära avstängd Skånegata, uppbyggda barer på gatan, eventuellt långbord och ett par utomhusscener på asfalten. Men nej. Det var lika tajt med parkeringsplatser som vanligt och bilar, bussar och taxibilar krypkörde fram mellan folksamlingarna. Banden spelade inne på barerna som självklart var klaustrofobiskt trånga. Om man nu var en av de som överhuvudtaget lyckades tränga sig in. Inte en utomhusbar så långt ögat nådde. Det enda som skiljde Block Party från en vanlig lördagkväll var att det fanns färgglada flaggor i gatlamporna och att det var fler folk som gick omkring. Plus att man på lördagar inte blir brutalt uppknuffad på trottoaren för att man står med en öl i handen nedanför trottoarkanten när uteserveringen är för trång.

Själva konceptet är ju utmärkt. Frågan är varför de inte tog det hela vägen.

Min syrra Mia är oftast väldigt rolig. Jag vet inte om ni läser hennes blogg. Här är i alla fall adressen. För att få en liten glimt av hennes personlighet kan jag tipsa om fotona nedan. Jag antar att jag inte behöver säga vem av tjejerna som är hon.

Mia när hon berättar en anekdot. Helt vanligt.

Insåg i Spanien att jag behöver en ny mobiltelefon. Den jag har nu har liksom slitits sönder. Idag strosade jag in på min mobiltelefonbutik och spanade. Ingen telefon fångade mitt intresse. Istället gick jag hem och började gratismobiltelefonshoppa i min killes heliga altare (a.k.a ett vanligt skåp innehållandes allt Apple någonsin har producerat). Där fanns en iPhone som han inte använde längre (han har liksom redan hunnit byta upp sig till en ny) som jag gärna fick ta över. Nu sitter jag med tungan utanför munnen och koncentrerar mig på att skriva sms med ovant tangentbord. Mycket praktiskt, hela den här lösningen.

Jag älskar som bekant Magdalena Ribbing och hennes etikettsblogg på dn.se. Ibland får både frågorna och svaren mig att gapskratta och andra gånger lär man sig eventuellt något om bordsplacering, tackkortskrav och så vidare. Idag läste jag den här frågan:

”Var på en enklare måltid hemma hos en kollega som bjöd på lådvin. Obetänksam som jag var så tackade jag nej med orden ”Tack men jag dricker inte lådvin”. Efteråt insåg jag att värdinnan tog illa upp men vad skall man säga?

Tacksam för förslag på lämpliga undanflykter.”

Det är när jag inser att den här typen av människor existerar som jag börjar ifrågasätta allt från demokrati till rätten att skaffa barn. För hur pinsamt felriktat snobbig får man lov att bli? Om man blir bjuden på något så äter man eller dricker man det. Om man inte dricker alkohol är det bara att be om vatten. Men om problemet ligger i att man är för fiiiin för lådvin så borde man börja se om sitt eget hus. Klass, stil och uppförande bygger just på att vara artig, anpassa sig efter den situation man befinner sig i och hålla god min. Att göra som den här lådvinssnobben är raka motsatsen till det. Med andra ord är personen i fråga en riktig white trash rent stilmässigt men kostar ändå på sig att leka snobbig med att avböja lådvin. Herregud, ge dig ut och res, träffa lite folk utanför din trångsynta bekantskapskrets (om du mot förmodan har någon kvar) och kom tillbaka med lite mer insikt.

I vår lilla lägenhet är vårt största problem förvaring. Husen som byggdes kring sekelskiftet är ungefär raka motsatsen till det som sedan dök upp och kallades funktionalismen. Funkislägenheter (och deras nyare lillebröder) är ju oftast utrustade med hur mycket platsbyggda garderober och skåp som helst. Under sekelskiftet hade man antagligen inga ägodelar så då tänkte man inte i den typen av banor.

Vi har i alla fall två garderober av det slag som ofta återfinns i äldre hus: en dörr i hallen med gammeldags nyckel och en i vardagsrummet som numera är ombyggd till mitt kontor (ja, jag bloggar från en garderob). Den förstnämnda har dock länge varit en soptipp med risk för gigantisk lavin när man öppnar den.

Idag fick min kille en idé och ritade skalenliga figurer på tjockt arkitektpapper under visst mumlande. Sedan drog han till IKEA och kom hem med två bokhylleliknande metallkonstruktioner. I all hast byggde han ihop dem och efter en tömning av garderob och påfyllning med nya förutsättningar har vi numera en väldigt liten walk-in-closet. Och den är inte ens full.

Små steg för de flesta – en månfärd för oss.

I måndags tog jag tåget från min spanska by till Barcelona. I centrala Barcelona finns tre stora stationer. Den första som tåget stannar vid heter Sants och är en trist, gigantisk historia med spår under jord. Dessutom ligger den i något så tråkigt som finanskvarteren vilket gör att jag i princip aldrig hoppar av där.

Nästa station heter Passeig de Gràcia och ligger under avenyn med samma namn som på alla sätt är en av de pampigaste i hela staden, kantad av Gaudís vackra byggnader. Stationen däremot är ett litet helvete bestående av två perronger sju meter under tågets dörrar vilket innebär att man måste genomföra det berömda ”Passeig de Gràcia-lyftet” med resväskan som ofta genererar ryggskott och sängliggande. Dessutom håller stationen en jämn temperatur på ungefär 53 grader oavsett tid på dygnet. Informationstavlorna skulle få en avlägsen bystation i Azerbaijan att skämmas om det vore år 1955. Nu är det bara ytterligare en skandal att läggas till resten av nackdelarna med ångeststationen.

I måndags skulle jag lyckligtvis åka till slutstationen – Estació de Franca (ber om ursäkt för att jag inte lägger till cedillan, har ej tangentbordssiffrorna inkopplade). Denna dröm till station renoverades lagom till världsutställningen 1929 och är ett gytter av klassisk stil med art déco och modernistiska detaljer och ger mig samma känsla som Gare du Nord i Paris och till viss del spårområdet på Hovedbanegården i Köpenhamn.

Det är den här typen av stationer som får mig att älska resandet. Jag föreställer mig alla de möten, alla de avsked som har utspelat sig just här under det enorma välvda glastaket. Kvinnor som vinkat farväl till sina män som drar ut i inbördeskriget och aldrig kom hem igen. Familjer som återförenats på just den plattformen jag drar min resväska på. Ja, ni förstår. Jag stod där med min packning och bara uppfylldes av de där historiens vingslag fram till någon som såg ut som en potentiell ficktjuv frågade om jag behövde en vägbeskrivning.

(Att jag sedan när jag kom ut på avenyn utanför och skulle ta en taxi till mitt hotell fick ett hånfullt svar från taxichauffören: ”Raring, tror du på allvar att jag tänker göra en U-sväng här för att köra dig 500 meter till dit hotell?” snabbt väcktes ur mitt dagdrömmeri. Istället fick jag dra min 25 kilo tunga resväska över knagglig gatsten i 34 graders hetta och dök upp i incheckningsdisken som om jag vore nyduschad.)

Som vanligt när det är semester har jag läst många böcker. Den allra bästa var inte oväntat Hanne-Vibeke Holst avslutning i trilogin om kvinnor i danska socialdemokratin (Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret). Boken har fått lite halvtaskig kritik där den i sämsta fall har kallats för ”Wikipediaroman” då Holst gärna gräver ner sig i en massa research om de saker hon berättar om – inte helt olikt det grepp som Stig Larsson använt sig av i Milleniumtrilogin. Personligen är jag barnsligt förtjust i just den där typen av ovidkommande utbroderingar och sväljer det med hull och hår. Jag antar att det är en smaksak. Om ni inte har läst de två tidigare böckerna i serien så kan det vara att rekommendera trots att Drottningoffret fungerar halvokej även som fristående roman. Slutligen vilja tipsa om Holst tidigare trilogi – den om journalisten Therese Skårup (Thereses tillstånd, Det verkliga livet och En lycklig kvinna) som jag tyckte var helt underbara när de kom i slutet av nittiotalet.

Min sista natt i Spanien tillbringades alldeles ensam på ett hotell i Barcelona. Det börjar nästan bli tradition då jag gjorde exakt samma sak förra året. Det är ett ganska bra sätt att slussas tillbaka till verklighetens Sverige: att lämna byn, en lägenhet med sex personer, massivt umgänge med alla möjliga varenda dag och kväll och ensam ta tåget upp till storstaden. Då är man fortfarande kvar i Spanien (som varje sommar är lika svårt att lämna) men får lite lugn och ro att samla tankarna efter härlig semester och förbereda sig på att komma hem. Sedan får man automatiskt underbar shopping, mysiga restauranger, utmärkta barer och liksom den där känslan som just Barcelona sprutar ur sina varma, gotiska porer.

Den här sommaren blev det ett litet hotell på Calle Ample, en fantastisk liten gata långt ner i gotiska kvarteren men barer och restauranger som avlöser varandra. Först fick jag ett rum med balkong mot just Calle Ample men eftersom det var problem med låset fick jag byta till baksidan som vette mot minigränder och utsikt över indiebaren Manchester. Middag intogs snett över gatan på Boga – en trevlig liten italienare.

Utsikt från mitt första hotellrum – med utsikt över restaurangen där jag åt alldeles själv förra året.

Utsikten från det hotellrum jag slutligen sov i. Längst bort i gränden på det sista fotot ligger Manchester bar.

Vi bor precis vid korsningen Götgatan/Ringvägen som råkar vara något slags Mecka för utryckningsfordon då Södersjukhuset ligger en bit bort och med all sannolikhet allt annat i utryckningsbranschen också. Normalt sett tror jag inte att uttryckningsfordon får lov att slå på sirenerna efter 22.00 eller liknande men jag antar att vår korsning är så pass trafikerad så de har fått dispens. Därför ackompanjeras alla våra middagar, filmkvällar och samtal med högljudda tutningar av alla de slag.

Under kvällen har det dock slagit alla rekord, säkert fyra olika sorters tut har kunnat urskiljas ur ljudbilden (vilket jag antar beror på fordon) och om jag hade orkat hänga ut genom fönstret hade jag antagligen sett en karavan av allehanda polisbilar, ambulanser och gud vet vad.

Min första tanke i den kakafoni av ljud som ödelade vårt filmtittande var att kolla upp vad som hade hänt. Niklas svepte fingret över laptopen men inga hejdundrande nyheter hade kommit upp på någon av de stora tidningarnas sajter. Vi skämtade lite om att jag borde skaffa en polisradio, nyfiken som jag är.

Men nu tror jag att jag har löst fallet. Ett mord i Nacka där det enligt uppgift är ”full styrka med tekniker och allt”. Jag visste att det var något större än en vanlig bilkrock.