Kommande helg i Stockholm bådar gott. Mitt program innehåller ungefär exakt de aktiviteter som gör att jag kommer ihåg varför jag en gång för länge sedan flyttade till just huvudstaden: utbudet.

Fredag:

-Grolsch Block Party

En gatufest på Skånegatan från 17-22 med efterföljande fester. Massor av band spelar och eftersom gatan råkar bestå av massor av bra barer och restauranger lär stämningen bli hög. Sponsorer i form av Vice lär höja hipsterfaktorn.

-Allsång på Debaser

Den traditionsenliga indieversionen av Allsång på Skansen med Catti Brandelius som Anders Lundin och Weeping Willows som husband. Klockan 21-03.

Lördag:

-Smaklust

En jättestor matmässa i Tanto med provsmakning, 15 restauranger och mathantverk från hela Sverige. Klockan 10-21.

–Födelsedagscocktailparty hos min syrra

Med efterföljande utgång till Trädgården under bron eller Debasers uteservering.

Söndag:

-Överdådig födelsedagsmiddag för min syrra tillsammans med mina syskon.

Jag blir på allvar småirriterad när folk envisas med att kalla saker för fel ord. Ett tydligt exempel på detta är alla dessa människor som utan att tveka kallar en hårsnodd/gummiband för tofs (eller jag borde kanske skriva ”toffs” då det verkar vara den allmänt vedertagna stavningen i tonårsbloggar). Herregud, en tofs är ju det som uppstår när man med hjälp av hårsnodden sätter upp håret.

Det är ju lika stört som att kalla en hårnål för svinrygg bara för att man behöver just ett sådan verktyg för att erhålla nämnda frisyr.

En av mina favoritaktiviteter i byn är att ta båten ut i bukten, ankra mitt ute och bada med ett glas skumpa. Sedan gasa förbi Ebrodeltats sista sandtunga dit man bara kan komma med just båt. Därefter äta lunch, Fideuà med havskräftor, Sangria de Cava och kokosglass, på restaurangen på pålar i havet och avsluta med en siesta i solen på båten medan vågorna vaggar en till sömns (förutom den där eftermiddagen då jag blev sjösjuk och fick ligga i Medelhavet för att undvika kräkning överbord).

Igår kväll när jag kom hem från Spanien tog det inte mer än trettio minuter förrän min kille bara var tvungen att visa en ”helt absurd” videoblogg gjord av en tonårstjej. Jag skrattade ihjäl mig samtidigt som jag uppfylldes med fasa för att ens potentiella framtida barn någonsin skulle kunna bli den här typen av person.

Under mina två veckor utanför landet har jag också tagit semester från min rss-läsare vilket innbar att jag igår mödosamt började plöja igenom ett par, tretusen blogginlägg som som skrivits under tiden jag har varit borta. Då insåg jag att exakt hela bloggsverige har fnissat ihjäl sig åt exakt samma videoblogginlägg.

Trots att det numera är ett tämligen uttömt ämne så kan jag ändå inte låta bli att lägga upp videon där den sextonåriga flickan med ungefär tiotusen ”Mmm”, ”Fniss” och hysteriskt pinsamma tystnader med sig själv (!) berättar om sitt vardagsliv.

Titta och förfasas/skratta/tyck synd om/försök förstå varför 70 000 personer i veckan följer denna persons blogg:

För ungefär en månad sedan frågade min kompis Katti om jag ville vara med i en musikvideo. Jag var bortrest när den spelades in så därför är det inte jag som springer omkring som en hippie i skogen men däremot både min minsta lillasyster Mia (som framför allt syns i slutet) och nämnda vän Katti. Även om det inte intresserar er tycker jag ändå att ni ska ta er en titt då både låten och videon är fina.

Det där med kulturskillnader kan ju emellanåt överdrivas något när man talar om vanliga EU-länder. Självklart har väl alla nationaliteter sina särdrag och när man är utomlands ligger det på något sätt närmare till hands att stereotypisera både sig själv och de där miljonerna i landet man besöker. ”Alltså, jag pallar inte siestan – allt är stängt och hela nationen ligger och slaggar – spanjorer är ju inte kloka”. Eller ”Vi svenskar flyttar ju hemifrån dagen efter studenten för att vi värdesätter vår självständighet mycket mer än ni gör här”, med en nick åt den 34-årige spanjoren i gruppen som fortfarande bor hos mamma.

Egentligen är väl vi och spanjorerna ganska lika: vi gillar stranden, Lost och 24 på TV, att gå ut och dricka drinkar, sjunga allsång till favoritlåtarna och skicka youtube-klipp till varandra.

Men det finns en stor skillnad – en fundamental gränsdragning som tydligt visar att spanjorer är spanjorer och svenskar är svenskar: vi skulle aldrig komma på tanken att servera långa grillade bläckfisktentakler på sju centimeter i diameter med sugproppar och allt till förrätt på en bättre middag.

Men som typisk svensk ler man uppskattande, tvingar i sig några artiga tuggor och passar på att knäppa en bild på spektaklet till sin blogg.

Nu mina vänner ska det bli ordning på torpet för denna kväll anlände jag helskinnad till Stockholm. En bildkavalkad från Spanien får ni nog stå ut med de närmaste dagarna tillsammans med en och annan anekdot. Tills imorgon behöver jag dock akut vila då jag steg upp vid tjugo över fyra i morse och har suttit i Prag i sex och en halv timme under dagen.

Ikväll börjar grannbyns årliga fiesta. I Spanien har varenda by en veckolång fiesta oavsett om byn består av femtio invånare eller råkar vara en större stad. Traditionsenligt festar hela byn tillsammans på torget med orkester hela kvällen och natten och när morgonen dagas samlas allihop för att springa med tjurarna som brukar släppas ut på gatorna vid sjutiden. Normalt sett sitter den stora tjuren fast i långa band som de allra modigaste bykillarna springer och håller i. Sedan springer hela byn, gammal som ung, med i tjurrusningen. Konstigt nog dör nästan ingen.

Jag tänkte inte ge mig av till grannbyn alls i kväll eller ens imorgon bitti. Däremot har jag turen att känna ett stort gäng som alltid samlas för en stor restaurangmiddag just den här kvällen varje år, som en upptrappning till den långa natt som ska följa. I år är middagen dessutom lagd tjugofem meter från vårt hus vilket innebär att jag slipper få hjärnblödning av spanjorers inställning till att sätta sig bakom ratten med vin innanför västen. Idag kan jag promenera och slippa be Fader vår i baksätet medan jag ömsom predikar om trafikolyckor och helt sonika skäller ut folk. Lugnare för alla parter liksom.

I Barcelona brukar det vara olika fiestor för varje stadsdel. Jag gillar hela idén med fiestor. Tänk om Stockholms alla stadsdelar varje sommar arrangerade fester med orkestrar, rockband, långbord på avstängda gator där alla äter en jätteköttbulle (kommer inte på en bättre liknelse till de där jättepaellorna som lagas på alla bytorg) och dansar och sjunger i dagarna sju. Tjurarna kan vi ju lämna i Spanien. Men kärnidén är ju fantastisk.

Men sedan kommer jag på att om detta ska bli verklighet måste jag ta på mig jobbet som eldsjäl och just det epitetet har väl aldrig riktigt passat mig. Men om någon annan känner sig sugen så är jag den första att ställa mig på Nytorget och koka färskpotatis för hela Södermalm.

Här kommer några bilder från de senaste dagarna i byn:

Utsikten från vår terrass, poolen vi badar i och gräset vi solar på när vi inte orkar gå ner till stranden runt hörnet. Och sedan jag och Mamma som äter vildand på en restaurang på Ebrodeltat igår kväll.

Vår terrass är de fyra balkonglikanande utskjutningarna på översta våningen med en liten spiraltrappa upp till takterrassen. Sedan Pappa och Anna på samma restaurang.

Anna och vår gamla vän Remy och sedan jag i en avancerad frisyr.

Mia kom äntligen i fredags kväll och foto två: jag och Youri, min före detta svåger som jag har känt i halva mitt liv som numera är rockstjärna i Kanada.

Igår kväll när jag och min syster Anna promenerade den långa färden hem från favoritbaren till huset tappade vi modet flera gånger. De där c:a tre kilometerna är långrandiga när man bara vill sova. För att fokusera på något annat än vår långa väg hem gick vi och räknade husen vi bott i under de 26 somrar vi varit här. De täcker i princip hela strandremsan, vilket är den vägen vi går. Istället för att rasa ihop av trötthet drog vi alla minnen vi kunde komma på från varje hus tills nästa dök upp. Det blev många: ”just på den här gatstenen slog Mia i sin svanskota 1996 när hon skulle åka inlines med en konstig bandana på huvudet för att verka cool – kommer du ihåg hur hon skrek?” och ”det var på den här stranden vi nattbadade för första gången med våra katalanska vänner när vi var 11 och 13 år gamla och de nyvunna kompisarna hade med sig glass så det precis räckte till allihop och vi kände oss om två i gänget” och ”det var under den här palmen du satt, Anna med en kille när jag letade på hela strandpromenaden efter dig och trodde du var bortrövad 1997”. Nostalgi är en källa till energi.