Jag har varit i stan och sett på Prideparaden. Jag började titta vid Stureplan men drog mig sedan ner mot Hamngatan/Sveavägen där jag stod ganska länge. Det var helt fantastiskt. Jag önskar så mycket att alla med trista fördomar (”jag har inget emot homosexuella, men…”) skulle ha stått och tittat där idag också. Det var vansinniga kostymer, skyhöga klackar, Rio-karnevalsddräkter, lädermunderingar – men mest av allt var det helt vanliga, glada, härliga människor som gick i tåget. Mer eller mindre varenda yrkesgrupp fanns representerade i tåget; polisen, försvarsmakten, lärarförbundet, kriminalvården, sjuksyrrorna, läkarna, facket, politiska partier, tulltjänstemän, Securitas, ja allt som tänkas kan. För det är klart att det finns homosexuella på varje arbetsplats. Och jag hoppas (i likhet med Unionens paroll i tåget) att alla heterosexuella tänker på det ibland och inte sitter och pratar vitt och brett om trångsynta åsikter på kafferasten. Har man så trista fördomar så får man jobba med dem hemma – inte hålla monologer på jobbet. Ett av de finaste ekipagen var Stolta föräldrar till homosexuella barn. De rev ner applåder längs paradsträckan och jag tänkte att en sådan grupp skulle inte ha funnits för tjugo, trettio år sedan.

Bild från stockholmpride.com