Jag har just tagit mig igenom filmen Der Baader Meinhof Complex. Jag har så länge jag kan minnas varit oerhört fascinerad av terrorism och framför allt den typen av terrorism som ligger närmare ens eget liv (jämför västtyska tjugoåringar med medelålders talibaner). Jag vill tydliggöra att denna fascination inte på något sätt betyder att jag sympatiserar med eller glorifierar terrorism – jag intresserar mig främst för bakomliggande mekanismer och funderar mycket på frågan ”varför?”. När jag gick i trean i gymnasiet skrev jag till och med mitt specialarbete om just Baader-Meinhof, RAF och främst då om första generationens ledare Ulrike Meinhof, Andreas Baader och Gudrun Ensslin.

Trots att jag har läst tusentals sidor om denna terroristgrupp, sett massor av dokumentärer och googlat runt i flera år så kan jag fortfarande inte förstå den övertygelse som de hade. Hur kan man lämna sitt välordnade liv, med barn, partners, föräldrar, utbildning och så vidare bakom sig för att radikaliseras med vetskapen om att man antingen dör eller kommer att fängslas på livstid? Jag kan förstå att människor som inte har någonting kvar; säg att deras familjer har blivit dödade, deras hus bombat, inga pengar på banken och så vidare kan ta till vapen och göra sjuka grejer. Men att folk som redan har välordnade liv och en vettig framtid (Ulrike Meinhof var dessutom en journalist med stor genomslagskraft, syntes i TV-debatter och skrev debattartiklar vilket visar att hon HADE en röst och medium att få fram sina åsikter på ett fredligt sätt) ger upp allt för saken, liksom.

Finns det något som helst vett i det eller var de bara helt sinnessjuka?