Ikväll börjar grannbyns årliga fiesta. I Spanien har varenda by en veckolång fiesta oavsett om byn består av femtio invånare eller råkar vara en större stad. Traditionsenligt festar hela byn tillsammans på torget med orkester hela kvällen och natten och när morgonen dagas samlas allihop för att springa med tjurarna som brukar släppas ut på gatorna vid sjutiden. Normalt sett sitter den stora tjuren fast i långa band som de allra modigaste bykillarna springer och håller i. Sedan springer hela byn, gammal som ung, med i tjurrusningen. Konstigt nog dör nästan ingen.

Jag tänkte inte ge mig av till grannbyn alls i kväll eller ens imorgon bitti. Däremot har jag turen att känna ett stort gäng som alltid samlas för en stor restaurangmiddag just den här kvällen varje år, som en upptrappning till den långa natt som ska följa. I år är middagen dessutom lagd tjugofem meter från vårt hus vilket innebär att jag slipper få hjärnblödning av spanjorers inställning till att sätta sig bakom ratten med vin innanför västen. Idag kan jag promenera och slippa be Fader vår i baksätet medan jag ömsom predikar om trafikolyckor och helt sonika skäller ut folk. Lugnare för alla parter liksom.

I Barcelona brukar det vara olika fiestor för varje stadsdel. Jag gillar hela idén med fiestor. Tänk om Stockholms alla stadsdelar varje sommar arrangerade fester med orkestrar, rockband, långbord på avstängda gator där alla äter en jätteköttbulle (kommer inte på en bättre liknelse till de där jättepaellorna som lagas på alla bytorg) och dansar och sjunger i dagarna sju. Tjurarna kan vi ju lämna i Spanien. Men kärnidén är ju fantastisk.

Men sedan kommer jag på att om detta ska bli verklighet måste jag ta på mig jobbet som eldsjäl och just det epitetet har väl aldrig riktigt passat mig. Men om någon annan känner sig sugen så är jag den första att ställa mig på Nytorget och koka färskpotatis för hela Södermalm.