I måndags tog jag tåget från min spanska by till Barcelona. I centrala Barcelona finns tre stora stationer. Den första som tåget stannar vid heter Sants och är en trist, gigantisk historia med spår under jord. Dessutom ligger den i något så tråkigt som finanskvarteren vilket gör att jag i princip aldrig hoppar av där.

Nästa station heter Passeig de Gràcia och ligger under avenyn med samma namn som på alla sätt är en av de pampigaste i hela staden, kantad av Gaudís vackra byggnader. Stationen däremot är ett litet helvete bestående av två perronger sju meter under tågets dörrar vilket innebär att man måste genomföra det berömda ”Passeig de Gràcia-lyftet” med resväskan som ofta genererar ryggskott och sängliggande. Dessutom håller stationen en jämn temperatur på ungefär 53 grader oavsett tid på dygnet. Informationstavlorna skulle få en avlägsen bystation i Azerbaijan att skämmas om det vore år 1955. Nu är det bara ytterligare en skandal att läggas till resten av nackdelarna med ångeststationen.

I måndags skulle jag lyckligtvis åka till slutstationen – Estació de Franca (ber om ursäkt för att jag inte lägger till cedillan, har ej tangentbordssiffrorna inkopplade). Denna dröm till station renoverades lagom till världsutställningen 1929 och är ett gytter av klassisk stil med art déco och modernistiska detaljer och ger mig samma känsla som Gare du Nord i Paris och till viss del spårområdet på Hovedbanegården i Köpenhamn.

Det är den här typen av stationer som får mig att älska resandet. Jag föreställer mig alla de möten, alla de avsked som har utspelat sig just här under det enorma välvda glastaket. Kvinnor som vinkat farväl till sina män som drar ut i inbördeskriget och aldrig kom hem igen. Familjer som återförenats på just den plattformen jag drar min resväska på. Ja, ni förstår. Jag stod där med min packning och bara uppfylldes av de där historiens vingslag fram till någon som såg ut som en potentiell ficktjuv frågade om jag behövde en vägbeskrivning.

(Att jag sedan när jag kom ut på avenyn utanför och skulle ta en taxi till mitt hotell fick ett hånfullt svar från taxichauffören: ”Raring, tror du på allvar att jag tänker göra en U-sväng här för att köra dig 500 meter till dit hotell?” snabbt väcktes ur mitt dagdrömmeri. Istället fick jag dra min 25 kilo tunga resväska över knagglig gatsten i 34 graders hetta och dök upp i incheckningsdisken som om jag vore nyduschad.)