Jag tycker att det är ett gissel att vara äldst i syskonskaran. Man var liksom först ut att skaffa ett eget socialt liv vilket betydder att de flesta man umgicks med var i ens egen ålder. Man hade liksom ingen äldre förebild överhuvudtaget utan var utelämnad till att själv vara en förebild för yngre syskon utan att förstå hur man skulle göra. Länge var jag i princip skärrad av att prata med folk som var två, tre år äldre. Jag kände mig alltid liten och bortkommen.

Min minsta lillasyster är 23. Hon är uppvuxen med hur mycket folk som helst i huset som var åtta år äldre, tio år äldre och ibland mer. Hon ser exempelvis inte 30-åringar som gamla. När jag var 23 förstod jag inte alls vad 30-åringar gjorde ute i nattlivet. Hade de inte hus och barn liksom?

Jag minns när jag tappade respekten för Damon Albarn i Blur. Det var när jag var 16 och Parklifeskivan släpptes och en textrad fick mig ur balans:

”And the mind gets dirty
As you get closer to thirty”

Herregud, Damon – du är ju gammal som gatan! Klipp dig och skaffa dig ett jobb, tänkte jag.

När man själv nådde de trettio slog det ganska hårt. Jag var ju exakt likadan som förut plus lite extra rynkor och mer underhudsfett. Men jag hade ju inte direkt bytt intressen. Och när jag idag träffar folk som är fyrtio och är inspirerande, roliga och ursnygga inser jag ju det patetiska i att gå runt och hänga upp sig på ålder.

Jag behövde bara några äldre förebilder, helt enkelt. Äldre personer som man hoppas att man en dag kommer att kunna påminna om.