Jag och min syrra Mia brukar älska och fascineras av exakt samma grejer. Det insåg jag redan när hon var ungefär tre år trots att jag är åtta år äldre. Hon var den mest lillgamla unge jag någonsin har träffat och hade perfekt utvecklad ironi vid fem års ålder och drog redneckskämt på sydstatsdialekt vid sju.

När jag var runt sexton år gammal lyssnade jag på David Bowies Space Oddity om och om igen. Sedan jag var liten var rymden min favorithobby. Det enda jag ville bli när jag var fem var astronaut. Bowies låt handlar om Major Tom som är på uppdrag i rymden helt själv. I början av låten är allt frid och fröjd och vår planet ser så fin ut där uppifrån och han har perfekt kontakt med kollegorna på jorden. Sedan sker någon form av katastrof och kontakten bryts. Det sista Major Tom hinner säga är: ”tell my wife I love her very much she knows” och sedan inser han att kontakten är för alltid bruten och låten slutar med följade textrader:

”Here am I floating round my tin can
Far above the moon
Planet earth is blue
And theres nothing I can do.”

Jag fick sådan panik av den här låten. Att liksom sväva omkring där i rymden och allt som tidigare var peachy blev helt plötsligt en väntan på döden ensam långt iväg från jorden var för mycket att ta in själv.

När ingen annan i min familj reagerade lika stark som jag på låten knackade jag på Mias åttaåringsrum. Jag gick fram till hennes stereo, satte i skivan och gav henne texthäftet. Sedan bad jag henne lyssna noga.

Självklart slutade hela den här historien med att Mia grät ögonen ur sig åt Major Toms vidriga öde. Hon lyssnade också på låten om och om igen och dök upp vid middagbordet med svullna ögonlock och lite mer kutryggig hållning än vad en lågstadieelev brukar ha.

Men hon förstod mig – såklart! Mia och jag förstår fortfarande varandra perfekt när det gäller alla populärkulturella ting.

Problemet var väl snarare att jag som sextonåring gav åttaåringen ett trauma som gjorde att hon inte sov ordentligt på några månader och fortfarande idag får tårar ögonen om jag sätter på Space Oddity på Spotify. Och det får ju mig att hata den där opedagogiska sextonåriga Malin något så oerhört mycket.