Ni vet att jag är oerhört förtjust i Magdalena Ribbing. Idag fick hon den här frågan:

”Jag har ett problem som diskuterats av mig och tre kollegor på jobbet från och till det senaste året. Det är så att vi är några som har gemensamt fika på eftermiddagen. En tjej som är med i denna grupp är så till den milda grad överviktig att det blir osmakligt att se henne trycka i sig bullar och bakelser. Givetvis främst för att hon själv mår dåligt av det.
 
Men kan vi, av omtanke, utesluta henne ur fikagruppen? Man kan väl säga som så att vi är hälften på var sida i denna diskussion och vi upplever att vi hamnat i ett dödläge. Ingen gör något och vi fortsätter att göda denna flicka! Var går gränsen för hur omtänksam man skall vara?”

Alltså, ännu en gång: hur störda är vanligt folk egentligen? Magdalena Ribbing ifrågasätter givetvis huruvida brevskrivaren skämtar. Själv är jag övertygad om att det på riktigt finns sådana människor där ute. Ni vet de där personerna som bara MÅSTE hitta något fel på kollegor, bekanta, vem som helst för att få LITE bättre självkänsla för stunden själva. ”Åh, hon är så tjock, tur att jag är smalare för då är jag bättre”. Ni vet de som måste jämföra sig med andra och tror att ens eget värde ligger där.

Problemet är väl när de där vansinniga tankarna blir till ord som sedan uppenbarligen leder till vuxenmobbning. För hur sjukt skulle det inte vara om man blev utesluten ur en fikagrupp för att ens kollegor tyckte att man åt för många bullar och var för tjock.

Jag blir också äcklad när jag läser det där brevet – men inte av kakmonstret utan av brevskrivarmonstret.