Det värsta som någonsin har hänt mig i killväg inträffade under tidigt nittiotal. Jag var fjorton år gammal och sedan ett år tillbaka dödligt kär i en kille i vår spanska by. Hans föräldrar ägde en strandkiosk där han sommarjobbade på den strand vi just då frekventerade. Jag skulle vilja beskriva honom som en mycket ung Tom Cruise med lite spanska bydrag.
Sommaren 1992 återsåg jag pöjken och var helt till mig i trasorna. Den här sommaren låg jag och Anna på handdukar flera meter från resten av vår då urpinsamma familj (som det brukar kännas mellan sjuan och åttan). Vi läste Isfolket-serien (vilket vi såklart var både för unga och samtidigt för intellektuellt gamla för). Samtidigt spanade vi mot strandkiosken där även Anna, tolv år hade hittat sig en karl på tretton.
En dag bröt jag ihop när jag insåg att jag under det kommande året inte skulle ha ett enda foto att blicka tillbaka på. Då grep Mamma in och gick fram och fotade killarna (Tom Cruise hette Oscar och Annas trettonåriga karl David). Jag och min syrra dog givetvis av skam men var tacksamma i efterhand när vi fick kopior som vi satte upp på flickrumsväggarna som idolbilder.
Vi tvingade också vår sexåriga genomskådande lillasyster Mia att gå fram och köpa glass i kiosken medan vi filmade med videokameran. När hon som bäst stod där och pekade på den där rosa pinnglassen formad som en fot gav hon mig ett hånfullt leende, vände sig mot Oscar och stack fram sitt knubbiga pekfinger och pekade på honom medan hon med honungslen röst sa: ”Malin, ska du inte filma han som du tvingade mig att gå hit för att filma?). Då funderade jag en sekund på att dränka den där lilla braten. (Det gjorde jag inte, min anm.)
När semestern led mot sitt slut och Oscar hade skalat solroskärnor till mig i ett par veckor och kastat levande småkrabbor på mig (obs! stor kärleksförklaring i tonåriga Spanien) var jag otröstlig. Jag gick runt med mina Wayfarers med spegelglas och grät.
Sista kvällen – när jag precis sett honom för sista gången (i mitt liv kändes det som då – två år är en livstid för en fjortonåring) och sagt adiós med två pussar på kinderna fick jag verkligen panik.
Trots att pojkspolingen inte kunde någon engelska satte jag mig ner och författade ett kärleksbrev där jag även lämnade min hemadress i min skånska byhåla med en uppmaning att skriva. Tidigt på morgonen när våra föräldrar packade in oss i bilen för avresa till Sverige snyftade jag fram att jag var tvungen att få tag i tejp och att första stoppet på resan var strandkiosken. Pappa rotade fram någon slags tejp för flyttkartonger och sedan åkte hela familjen ner till den öde stranden. Jag sprang ner till kiosken och satte upp mitt brev på dörren och sedan grät jag oavbrutet till Franska rivieran.
Nästa gång vi kom till vår spanska by hade det gått två år. Anna och jag gick självsäkra och mycket vuxnare ner på vår vanliga strand. Där hittade vi alla gamla kompisar men våra gamla kärlekar syntes inte till. Efter någon dag började de ställa en fråga till mig som fortfarande ringer i mina öron: ”Moli (det är så de uttalar Malin) did you write a letter of LOOOOVE?” Jag minns att jag dog. Men strax efter måste jag ha återuppstått och väste till Anna: ”låtsas att vi inte förstår engelska!”.
Hela den där sommaren lade vi våra pannor i djupa veck när ”The letter of LOOOOVE” dök upp i allehanda samtal. Vi förstod ingenting, utförde pantomimer, ryckte på taniga tonårsaxlar, tittade på varandra med spelad skepsis och skakade beklagande på huvudet. Och killarna slutade såklart aldrig att tjata.
I somras snackade Anna med en så söt kille i vår spanska by. Vi har beundrat honom och hans coola indie-stil i tolv år men aldrig vågat prata med honom. Denna sommaren hade han däremot spanat in min syrra och vi blev eld och lågor. Tyvärr skedde detta den allra sista kvällen och hon fick göra en Askungen och springa hem innan e-mail-adresser hade bytts.Hon vet var han jobbar och jag sa att hon borde skicka ett mail – what’s the harm, liksom?
Anna tittade mig stint i ögonen och frågade: ”har du inte lärt dig någonting av historien?”. ”Vad menar du”, undrade jag. ”The Letter of LOOOOVE, såklart!”, svarade hon med panik i rösten. Och jag dog. Ännu en gång.
Detta skedde för sjutton år sedan (17) men ändå sitter den där skammen så fast i mig. Att bli mobbad för det där satans kärleksbrevet gjorde att jag aldrig mer vågade göra samma sak och att jag egentligen fortfarande är rädd att samtalsämnet ska komma upp. För i mitt spanska bygäng finns åtminstone en person kvar från det där strandgänget 1992. Som tur är är det inte Oscar (som jag såg något år efter kärleksbrevet och inte alls var så snygg längre).
