Idag har jag och alla omkring mig peppat för det osannolika tv-programmet Svenska Hollywoodfruar som synts på stora reklamaffischer i tunnelbanan. Tre svenska småstadskvinnor som åkt till USA, hittat rika män och lyft sig så de ser ut som transvestiter och dessutom 20 år äldre än vad de verkligen är (obs! skönhetsoperationernas baksida). På affischen poserar en av blondinerna med en pistol. Kan det bli bättre? Jag ser fram emot att förfasas klockan 21 på tv 3 ikväll.
Jag köpte den här koftan till min kille i födelsedagspresent. Jag kände att den var lite retro-cool sådär. Men den gick inte hem kan jag ju lugnt säga. Först mumlade han något om att det var den typen av koftor som romerna i söderförorterna brukade ha på sig på åttiotalet. Själv tycker jag nog att den var mer inspirerad av Christer Petterssons klädstil runt Palme-mordet. Sedan var den tydligen också sticksig utav bara helvete. *tur jag har kvar kvittot*
Något konstig har hänt. De två senaste dagarna har jag vaknat 09.15 respektive 08.00 AV MIG SJÄLV! Detta har såklart aldrig hänt i hela mitt 31-åriga liv. Jag har aldrig så att säga lämnat tonårens ”sova till det blir skymning” om jag inte sätter en väckarklocka (eller tre). Jag ställer mig frågande till den här nyheten. Tittar ängsligt på morgon-tv och dricker teet väldigt långsamt, tittar förundrat på klockan en gång till. Men visst: jag sitter här nyduschad, påklädd och chockad och klockan är bara 10. *funderar på att gå ut och äta brunch någon helg framöver utan att behöva ångra mig när klockan ringer som förut*
Hello Ben Barnes. Du har då verkligen vuxit till dig sedan Prins Caspian. Och är man pretentiös som jag gillar man ju Oscar Wilde så att porträttera Dorian Gray är full pott i min värld.
Om vi fortsätter med att länsa stureplan.se på bilder för att förfasa oss över vansinniga klädval på kända personer så tycker jag att Mat-Tina ska få sig en känga. För vad tänkte denna härliga Helsingborgstös när hon drog på sig trumpetärmad tunika och framför allt SKINNVÄST i vedervärdig modell. Tänkte hon: ”nu ska jag minsann rocka till mig. Hmm, SS-soldatrock med avklippta ärmar möter vän fredsivrare kan ju vara fint”. Eller gick strömmen när hon stod och plockade i sin walk-in-closet så hon fick känna sig fram och liksom bara ta det som låg närmast? Och det som låg närmast bara råkade vara en Matrixrock med lite avklippt längd och ärmar?
Idag sysslar jag med det här ungefär. Har även plockat kanske tre liter kantareller och trattkantareller och ska äta oxfilé ikväll. Inte så dumt med andra ord.
Om några timmar hoppar jag in i bilen och åker till landet. Jag har packat Barbouroljerock och gröna gummistövlar i en plastpåse (kör lite loj packningsstil – som han i Sällskapsresan som bara har med sig badsalt till Kanarieöarna). Sedan ska jag slappa, kolla någon film, sova, antagligen äta kantareller och bara ta det lugnt ända till söndag. Ni anar inte hur mycket jag behöver den där typen av aktiviteter just nu.
Idag är jag något utpumpad. Jag har under hela dagen agerat nyhetschef under en inspelning av ett litet kulturprogram tillsammans med ett gäng på ungefär femton personer. Jag är inte så bra på teknisk tv-utrustning så jag blev minst sagt snurrig när jag satt med hörlurar med mikrofon och skrek ut kommandon till alla när det var dags för en lång live-tagning med alla inslag, studio och ljus och ljud och kamera hit och dit. Som tur var var alla så duktiga och själva programmet inte något som ska sändas primetime på tv 4 direkt. Om inte annat var det lärorikt och jag blev oerhört sugen på att göra tv.
Jag och min syrra Mia brukar älska och fascineras av exakt samma grejer. Det insåg jag redan när hon var ungefär tre år trots att jag är åtta år äldre. Hon var den mest lillgamla unge jag någonsin har träffat och hade perfekt utvecklad ironi vid fem års ålder och drog redneckskämt på sydstatsdialekt vid sju.
När jag var runt sexton år gammal lyssnade jag på David Bowies Space Oddity om och om igen. Sedan jag var liten var rymden min favorithobby. Det enda jag ville bli när jag var fem var astronaut. Bowies låt handlar om Major Tom som är på uppdrag i rymden helt själv. I början av låten är allt frid och fröjd och vår planet ser så fin ut där uppifrån och han har perfekt kontakt med kollegorna på jorden. Sedan sker någon form av katastrof och kontakten bryts. Det sista Major Tom hinner säga är: ”tell my wife I love her very much she knows” och sedan inser han att kontakten är för alltid bruten och låten slutar med följade textrader:
”Here am I floating round my tin can Far above the moon Planet earth is blue And theres nothing I can do.”
Jag fick sådan panik av den här låten. Att liksom sväva omkring där i rymden och allt som tidigare var peachy blev helt plötsligt en väntan på döden ensam långt iväg från jorden var för mycket att ta in själv.
När ingen annan i min familj reagerade lika stark som jag på låten knackade jag på Mias åttaåringsrum. Jag gick fram till hennes stereo, satte i skivan och gav henne texthäftet. Sedan bad jag henne lyssna noga.
Självklart slutade hela den här historien med att Mia grät ögonen ur sig åt Major Toms vidriga öde. Hon lyssnade också på låten om och om igen och dök upp vid middagbordet med svullna ögonlock och lite mer kutryggig hållning än vad en lågstadieelev brukar ha.
Men hon förstod mig – såklart! Mia och jag förstår fortfarande varandra perfekt när det gäller alla populärkulturella ting.
Problemet var väl snarare att jag som sextonåring gav åttaåringen ett trauma som gjorde att hon inte sov ordentligt på några månader och fortfarande idag får tårar ögonen om jag sätter på Space Oddity på Spotify. Och det får ju mig att hata den där opedagogiska sextonåriga Malin något så oerhört mycket.
Varför heter jag helt plötsligt bara ”Collin” under min bylinebild? Och likaså i svar på kommentarer är det ”Collin” som svarar. Var försvann Malin? Och när? Jag känner mig som en vaktis på en skola – ni vet en sådan som bara tilltalas med efternamn. Eventuellt som en höjdhoppare i världsklass eller en menig i armén. Detta uppskattas ej.
