Det här med handsprit har ju den senaste månaden blivit varje svensks favoritaccessoar. Nu menar ”experter” att det inte hjälper mer mot svininfluensan än vad vanligt tvål och vatten gör. Det är alldeles säkert sant men själv åker jag mycket tunnelbana och buss och där finns inte så många handfat med tvål att tillgå vilket gör att handspriten är en praktisk liten grej. Även om det inte hjälper mot svininfluensan så tar det bort vissa äckelkänslor hos en sådan som jag.

Nackdelen med handspritsanvändandet är väl att man i flera sammanhang har rynkat på näsan åt personen mittemot och tyckt att det är lite sorgligt att komma till jobbet med gårkvällens uppenbara fyllslag stinkande ur porerna. Tills man kommer på att bakfyllepersonen bara har smort in händerna i handsprit med 75 % alkoholhalt.

Nu när hösten faktiskt är kommen börjar jag bli lite sugen på potatismos. Det är ju en rätt som åker ut i samma veva som första färskpotatisen åker in så att säga. Idag tänkte jag prata om varianter på vanligt hederligt potatismos, sådana mos man kan göra när man ska stajla lite när man har gäster exempelvis.

Basilikapotatismos

1 kg mjölig potatis skuren i mindre bitar (eller mandelpotatis om du vill lyxa till det)

3-4 vitlöksklyftor

1 kruka basilika

1 paket grädde (välj fetthalt själv, ju fetare desto godare)

3-4 msk smör

2 dl riven parmesanost

salt och nymalen svartpeppar

Koka potatisen och vitlöksklyftorna till potatisen är mjuk. Häll av vattnet och ånga av. Sjud upp grädde och smör. Tillsätt basilikabladen och mixa gräddblandningen slät med stavmixer. Mosa potatis och vitlöksklyftor (som nu är milda och goda) med en potatisstöt. Häll på gräddblandningen tills det blir ett jämt mos. Häll på parmesanost och krydddor och rör om. Gott till exempelvis kyckling, köttfärsbiffar eller en bit kött.

Här serveras basilikamoset med en hemgjord tomatkompott. Här finns receptet.

Andra tips på smaksättning:

• Gör ett vanligt potatismos men tillsätt några droppar tryffelolja innan servering
• Rosta skivad vitlök i olja och blanda i vanligt potatismos. Toppa med finhackade färska örter
• Koka lika delar potatis och något av följande: blomkål, palsternacka, jordärtskocka. Gör som ett vanligt mos och du får en extra smak.

Så här i svininfluensatider får man inte glömma bort att vara hipp såklart.

På svd.se hittar ni originalet av fantastiska serien Stockholmsnatt.

Något av det fulaste jag vet är vuxna män i businesskostym som väljer att transportera sin laptop i en ryggsäck på ryggen. Det enda jag kan tänka på då är antingen utklätt dagisbarn eller mormon på missionsuppdrag. Om man ska toppa ryggsäck/kostym-kombon så är det bara att lägga till en cykelhjälm på huvudet långt ifrån den eventuella cykeln.

I fredags stod jag i Systembolagskö och framför mig stod en karl i exakt den munderingen. Cykelhjälmen var ordentligt knäppt under hakan när han lade upp helgkonsumtionen på bandet. Då såg jag att han köpte en flaska rött i flygplansstorlek samt en flaska Cava i den storlek som brukar hängas runt halsen på studenter.

Då tänkte jag att det var väl en klassiker: en sådan stil föder kanske en mer ensam livsstil så att säga. Sedan började mitt hjärta blöda. Så fint att trots att man ska äta en ensam middag en fredagkväll, passa på att köpa lite lyxig dryck i miniformat.

Sedan gick jag hela vägen hem och hoppades på att mannen i töntig outfit en dag får träffa en trevlig kvinna som gör att han i framtiden kan få slå till på helflaskor på Systemet på fredagarna.

Ikväll börjar tv4 köra remaken av BBC:s stora tittarsuccé Survivors från 1975. Den första versionen blev otroligt populär och nu ska det bli spännande att se om versionen från 2008 kommer att gå lika bra.

Serien handlar om de få människor som har överlevt ett muterat pestvirus som tagit död på i princip hela världens befolkning. Och eftersom jag är ett katastrof-fan av stora mått kan jag såklart inte låta bli att titta.

Jag trodde att jag hade vänt min dygnsrytm nu – gått från tonåring till vuxen liksom. Men nej. Ställde klockan som vanligt (det måste jag göra varje dag annars sover jag till exempelvis 18.00 oavsett när jag gick och lade mig) och vaknade, stängde av den på första larmet och konstaterade för mig själv att jag var vaken. Sedan slöt jag ögonen i en sekund, liksom för att blinka. När jag öppnade ögonen sekunden därpå hade det gått en dryg timme. Jag står verkligen inte ut med mig själv.

Letar febrilt efter resor till roligare städer i Europa. Efter förra höstens finanskrasch slog desvärre alla billiga direktflygbolag igen. Nu måste man gynna SAS så till den milda grad att det börjar kännas som Systembolaget när man vill ha en flaska vin. Detta innebär dyra biljetter och sämre avgångstider. Det enda jag tänker på är Paris: Macarons, Le Marais, steak frites, höstregn på Rue Trévise, La Grande Epicerie, tarte au citron, Guimard-metornedgångar, Colette. Ja, allt det där och lite till. Eventuellt kan jag tänka mig London. Självklart Spanien men dit åker jag alltid. Absolut inga öststater eller tyska städer. Paris. Ja, det är den enda staden jag aldrig kan få nog av.

En cool grej: gå in på den här sidan och starta alla små you tube-fönster samtidigt (eller direkt efter varandra) så blir det en ganska häftig ljudupplevelse.

Imorse drog min mamma och syrra till Kanada och sedan  New York. Vid lunchtid drar min mormor och morfar på kryssning genom Tysklands alla floder. Och i eftermiddag drar min pappa till Chile. Själv ska jag ta tunnelbanan ungefär fyra stationer norrut.

När jag läste datakunskap i nian satt vi framför små burkar och jobbade i MS-DOS. Jag minns att jag inte förstod någonting. Det fanns ingen mus utan det enda man gjorde var att trycka på escapeknappen tusen gånger på en lektion. Sedan använde man sig av gigantiska böjbara disketter. Med andra ord förstod jag ingenting av datorer eller dess eventuella tjusning.

Så började jag gymnasiet och råkade hamna på en skola med mycket pengar som dessutom blivit utnämnd till pilotskola gällande den här nya flugan internet. Helt plötsligt satt jag framför en för den tiden sett, gigantisk skärm med vit bakgrund och med en mus i högerhanden. När jag insåg att internet var en källa till oändlig information och gav möjlighet till möten med likasinnade musiknördar blev jag som besatt.

Varje rast sprang jag till datarummen och började surfa. Detta var 1994 så utbudet var ju faktiskt inte oändligt. Det var i princip icke-existerande om vi nu ska vara krassa. Eftersom det egentligen inte fanns några svenska sajter alls kom jag på att man kanske kunde skriva ”indie music” på altavistas sökfunktion (detta var långt innan Google). Det var då jag fann min första kärlek: Supersonic-guiden. För att kunna hitta tillbaka till denna sajt skrev jag av url:en i min skolkalender under fjärde september. Den löd då ungefär så här: http://www.4302Znnx~supersonic/bin72~+rO88s0/hT.co.uk. Med andra ord tog url:en slut någonstans veckan därpå i agendan.

Supersonic var en rörig sajt där några brittiska eldsjälar samlade ihop information och framför allt låttexter med alla band man älskade. Jag satt där och printade text efter text och tog hem dem. Sedan ordnade jag in alla i en jätteavancerad mapp som jag hade köpt i Spanien med olika flikar för varje bandnamn. Efter det var jag det jag som satte den svåra andra och tredje raden i Stone Roses Mersey Paradise på Helsingborgs indiefester. Den där mappen ligger fortfarande i en låda på vinden.

Idag googlade jag på supersonic och ser att den fortfarande finns kvar. Den ser nästan exakt likadan ut som då – lite snyggare (föreställ er då hur den såg ut innan) visserligen eftersom den senast uppdaterades 1996. Självklart fungerar inte en enda länk till banden längre men det var för en sekund som att skjutsas tillbaka femton år i tiden.

Och fortfarande älskar jag internet lika mycket som då – de där första skälvande veckorna när man började inse vad man kunde ha för användning för den där nya flugan.

Här finns länken till Supersonic-guiden