Idag har jag intervjuat ett gäng pensionärer i nittioårsåldern. Bättre åldersgrupp får man leta efter. De berättar saker från sin barndom som känns som sådant man bara läser om i Per Anders Fogelströms romaner. En härlig man berättade om sin barndom på Skånegatan när tiotalet gick över i tjugotal och de riktigt fattiga barnen från Åsöberget gick runt barfota hela sommarhalvåret för familjen inte hade råd med skor. Och att det kostade 35 öre att gå på matiné och Götgatan hade sex stycken biografer.

En stor skillnad mellan nittioåringar och exempelvis nittiotalister: den äldre gruppen hatar att bli fotograferade och tycker inte att de ”har något att komma med” eller att ”vem skulle vara intresserade av mina svar på de här frågorna”. Sedan sitter nittiotalisterna och spyr ur sig trehundra egobilder på sina bloggar och skriver om hur de lade på det nya läppstiftet och anser sig vara så intressanta så det är publicerbart.