Tecken på att man har blivit äldre och mindre ängslig:

Förr lade jag ner otrolig tid på att hitta musik som jag gillade – allra helst skulle bandet komma från en brittisk by och vara osignat med en raspig demokassett. Om någon annan, oavsett om det var Andres Lokko i Pop eller indiekillen i parallellklassen började tala om detta band blev man sur och missunnsam och slutade lyssna på det bandet ”för att de har blivit så kommersiella”.

Nu blir jag skitglad av festivalyra – ni vet känslan som uppstår när den spanska DJ:n slänger på en spansk schlagerhit och alla dansar den inövade dansen och sjunger med tillsammans. Eller att bara gilla hitsen från indiebands album. Eller dö av lycka när de bästa åttiotalslåtarna spelas. Och att när man väl hittar ett litet obskyrt band som är jättebra är ens första tanke att dela med tipset till precis hela världen så alla får ta del av känslan.

Herregud. Jag har gått från att vara The Dublin Castle à la 1994 till Finlandsfärjan