När man har gått klart skolan, läst ett gäng år på universitet och dessutom levt ganska många år i den så kallade verkligheten är det inte ofta man måste lära sig en sak från allra första början. Det allra mesta har man ett hum om även om man inte kan detaljerna.

Men just nu utsätts jag för att lära mig något från noll till godkänt – nämligen layoutprogrammet InDesign. Jag hade aldrig ens öppnat programmet förrän förra tisdagen och imorgon ska jag bevisa att jag kan redigera en längre artikel med bilder och allt som hör till.

Och jag inser att jag uppför mig som jag vore fem år/uppspeedat manodepressiv. Så fort det flyter på är jag som i eufori och tycker att ”redigering är verkligen det jag vill jobba med i resten av mitt liv” till att sekunden därpå, när allt låser sig och bilderna försvinner bli förkrossad, aggressiv (slå tangentbordet, skrika rakt ut, få hög puls) och ropa på läraren på ett sätt jag inte gjort sedan lågstadiets mattelektioner. Och sedan flyter det på igen och det är så roligt så jag vet inte vad. Men så går det helt plötsligt inte att montera text och jag uppvisar på nytt depressiva och ilskna symptom.

Och varje eftermiddag är jag helt slut. (Statusen just nu: ”vill verkligen jobba med redigering i framtiden”)