Förutom att jaga kommungubbar och skriva artiklar lyssnar vi också på ryska nationalsången på svenska här idag. Jag vet att jag är helt efter när det gäller denna men den ger mig sådan härliga nostalgikickar à la ansiktsburk, fiskpinnsslynan och hatten är din från typ 1999.

Jag har länge undrat vem det är som skriver bloggen Pills, Thrills & Bellyaches (förutom att det borde vara någon typ av Happy Monday-fan). I alla fall är den bloggen kanske Sveriges mest absurda. Och roliga. Läs den!

Nästa tv-serie som jag bara måste ta mig an är Bored to Death. Den handlar om en författare (Jason Schwatzman) som fastnat i skrivandet av sin uppföljarroman och bestämmer sig för att extraknäcka lite som olicensierad privatdetektiv. Serien utspelar sig i Brooklyn och verkar småkul om man ska döma efter trailern i alla fall. Såg igår att den började gå på tv och jag blev jätteglad för jag läste fel och trodde det stod svt. Tänkte att nu har svt verkligen fattat det där med att börja visa tv-serier snabbt. Tyvärr var det i någon canal digital-kanal som serien gick (såklart).

Eller hur är det så att Ed Hardy-tröjor är den nya tribaltatueringen? Bara så jag är med.

Jag såg ett konstigt ljus över Skrapan här på Götgatan nyss. Ett rosaaktigt annorlunda sken. Jag misstänkte givetvis det mest troliga: alieninvasion. Men sedan började tankarna glida över till ”ungdomsdiscolampor” – ni vet sådana som brukar projiceras upp i skyn under mörk natt för att visa att ”här ligger det här coola housediscot”. Sedan gick det upp för mig att det rörde sig om något helt annat. Något som jag hade glömt bort och inte sett på flera månader. Kvällssol.

Att kvällssolen är framme innan klockan 15 på eftermiddagen och att den för första gången på månader visade sig idag får en att fundera lite på om man inte föddes på fel breddgrad.

Det roligaste när ett decennium går mot sitt slut är trendboksluten. Den här sammanfattningen av 00-talet av Johan Åkesson var rolig och träffsäker tyckte jag. Något som saknades var väl 00-talets vurm för blingbling och hiphopens kommersialisering vilket innebar att ett annat ord för kvinna blev ”hoe”.

Jag har alltid sagt att det inte finns några ursäkter för kvinnor över 25 som bär två flätor som frisyr. Det är sådant som är gulligt på barn men blir lite obehagligt ju fler rynkor som samlas kring ögonen.  *jag är en gullig och lite barnslig tant* Trots det är det jag som flätar mitt hår imorse till två trevliga bonnatösflätor. Självhatet när jag kollade i spegeln går inte att beskriva. Fattades bara en jeansjacka med sådant där vitt luddfoder så skulle jag kunna söka in till Grannfejden bara för att. (Däremot är jag svag för Margaretaflätor – eller Hitlerjugendfrisyr som jag hellre kallar det för).

Hittade ett gulligt foto på min minsta lillasyster Mia när hon var kanske 16. Då kan flätor funka.

Dagens lunch bestod bara av saker jag inte kan äta. Ja, jag är lite kräsen men inte som när jag var liten. Under hela min skoltid åt jag aldrig lunch förutom en gång var tolfte vecka då det serverades köttfärssås och spagetti. Resten av veckorna svalt jag. Och idag återvände jag till den sämre delen av min skoltid. Dagens mat var korv. Jag äter inte korv på det sättet. Alternativet var en bönsoppa. Jag äter inga bönor förutom haricots verts. Jag fick således mätta mig med lite isbergssallad, två tomatklyftor och lite gurka. Utan framgång. När jag hoppade på bussen hem vid halv sex snurrade det i mitt huvud. Innan jag kom upp i lägenheten lyckades jag köpa två blåbär- och hallonbakelser av bara farten – ni vet sånt man gör när man dör av hunger. Och de ska jag äta nu.

Min franska haträtt: Cassoulet – vita, tjocka korvar i en vit bönstuvning.

Jag träffade det brittiska bandet White Lies för ett par veckor sedan och lekte associationsleken med dem på ett hotellrum på Berns. Här kan ni läsa resultatet.

Denna söndag inleddes med lite sovmorgon och sedan effektiv skrivtid framför datorn några timmar. Vid fyra åkte vi till Popjunkiefamiljen på världens lyxigaste fika (tänk hembakade bröd och alla pålägg som tänkas kan lika tjusigt upplagt som på hotellfrukost). Då förbannar man sina egna fikor skapade av några torra muffins från 7eleven på hörnan liksom).

Sedan skyndade vi oss vidare i det strilande regnet till bion på Medis. Jag insåg att det var tredje gången på exakt en vecka jag klev in genom de dörrarna. Normalt sett brukar jag gå på bio kanske en gång varannat år. *känns som ett nytt liv*

Vi såg i alla fall Flickan som lekte med elden. Och den var faktiskt bra. Jag såg Män som hatar kvinnor för några veckor sen då min kille hade köpt den på Blu-ray och tyckte att den var helt okej jämfört med alla (i bästa fall) Dramatenspelade svenska kalkonfilmer. Nu får jag väl släpa mig vidare till mitt andra hem om någon vecka och se Luftslottet som sprängdes också.

Grej man stör sig på: när en scen utspelar sig på restaurangen/baren Matkultur på Erstagatan och scenen därpå där personerna cyklar därifrån trampar på Hornsgatspuckeln med riktning mot Slussen. *geografiskt förvirrat* Och om man ska vara petig ligger inte Fiskargatan vid Stigbergsgatan men jag kan ändå förstå att man vill ha den där tjusiga Fjällgatan-utsikten över Djurgården på film.

Men det är väl ingen annan som stör sig på sånt. *konstnärlig frihet*