Jag har inte hittat mina vinterkläder på vinden så istället för att leta lite mer noggrant har jag bara köpt nytt. Lite ryck på axel och så hem med nya polotröjor, långärmade halvkorta mysklänningar och så vidare. Men nu slängde jag ner mina sommarkläder med tårar i ögonen; flipflops, små linnen, sommarklänningar och så vidare i en påse och gick upp till vinden. Men hjälp av en ficklampa lokaliserade jag mina vinterkläder i en ihopknuten Ica-kasse (soppåse-style) nedstoppad i en annan stor påse som innehöll saker jag inte sett på flera år. Nu ska jag sluta frysa.

Nu har jag sett New Moon. Den var ungefär som jag hade förväntat mig. Lite för snabbt och hafsigt gjord med ett manus som skulle kunna ha jobbats några extra varv på. Insikt att Jacob Black inte skulle växa till två meters längd på så kort tid. Ganska okej gjorda varulvar (eller shapeshifters om vi nu ska vara noggranna). Synd bara att de har satt på Jasper en sådan töntig peruk så han enbart blir komisk.

New Moon är den tråkigaste och sämsta boken i Twilightsagan. Jag är ju som ni kanske märker inte en medlem av Team Jacob. Trots det blev jag ändå hemskt besviken på Edward. Han var något så otroligt lidande, fåordig och körde sin blick som han jobbade in i Twilight så till den milda grad så det påminde om en karikatyr. Det enda jag kunde tänka på var att Edward Cullen hade blivit Chuck Bass i Gossip girl – ni vet en karaktär som är så överdriven och karikatyrartad men samtidigt så medvetet gjord så man skrattar och köper det. Jag misstänker att Edward Cullen borde ha tagits på allvar istället för att framkalla fniss.

Hur som helst – höjdpunkterna var:

-Kristen Steward hade höjt ribban lite när det gäller skådespelarprestation. Hon var så hemskt träig och trist i ettan så man nästan somnade. Nu var hon mycket snyggare och lite, lite mer trovärdig.

-Att vi fick se in i Alices syn när hon ser Bella som vampyr.

-Underbart att få se Dakota Fanning som Jane trots att hon inte sa så mycket.

-Skolkamraten Mike vars karaktär blev lite härlig.

Edward Cullen har blivit Chuck Bass

Lyssnar nu en av de bästa popdängorna från det här decenniet: Wishbone med Architecture in Helsinki. Man vill typ bara studsa ut på ett dansgolv av den här.

Idag har jag intervjuat ett gäng pensionärer i nittioårsåldern. Bättre åldersgrupp får man leta efter. De berättar saker från sin barndom som känns som sådant man bara läser om i Per Anders Fogelströms romaner. En härlig man berättade om sin barndom på Skånegatan när tiotalet gick över i tjugotal och de riktigt fattiga barnen från Åsöberget gick runt barfota hela sommarhalvåret för familjen inte hade råd med skor. Och att det kostade 35 öre att gå på matiné och Götgatan hade sex stycken biografer.

En stor skillnad mellan nittioåringar och exempelvis nittiotalister: den äldre gruppen hatar att bli fotograferade och tycker inte att de ”har något att komma med” eller att ”vem skulle vara intresserade av mina svar på de här frågorna”. Sedan sitter nittiotalisterna och spyr ur sig trehundra egobilder på sina bloggar och skriver om hur de lade på det nya läppstiftet och anser sig vara så intressanta så det är publicerbart.

Igår satt jag och tittade på MTV:s gamla program 120 minutes från 1992 när de besöker Stockholm och den legendariska skivbutiken Pet Sounds. Ljudet är inte vidare men det är trots allt ett härligt nedstamp i ett Sverige fjärran från idag.

Paul King har fått ett antal svenska band till skivbutiken för att snicksnacka lite om deras karriär och framtid. Vi får bland annat se Popsicle, löjligt snygga Thåström med sitt Peace Love & Pitbulls, Whipped Cream och Stars on Mars.

Det som slår mig är hur oerhört dåligt medietränade de svenska popbanden är. Och vilken dålig engelska de talar. Nu – 17 år senare – är alla så vana vid hur man ska framstå i tv efter mängder av tv-tittande från USA så svenskar framstår som snackiga, trevliga och roliga. Då – 1992 – var de tystlåtna, buttra och svåra – exakt så som fördomen om svenskar lyder.

Den mest svårpratade var nog Andreas Mattsson i Popsicle som bara stod och mumlade lite ouppfattbara ord.

Men samtidigt kan jag tänka mig hypen och paniken när coole Paul King tar sig till lilla Stockholm och de här banden – fast mellan det sena åttiotalets syntslingor och innan den riktiga indien slår igenom på alla fronter – ska står där och försöka säga något smart inför den gigantiska MTV-publiken (som det faktiskt var på den tiden).

Se själva här:

För andra gången på ungefär en månad skvallras det om att Alexander Skarsgård och Kate ”superstickan-med-olika-färger-på-ögonen” Bosworth har hållit händer på efterfester. Igår var de tydligen lite mer-än-vänner-gulliga mot varandra på GQ:s ”Man of the Year”-fest på kändistäta Chateau Marmont i Hollywood.

Vad är det för fel på svenska kändisbrudar, Alexander? Vi har ju.. hm… Carola! Charlotte Perelli! Hon dom spelade Mimmi i Tre Kronor! Ja, oändliga sjöar att ösa ur!

Jag tycker att det är så fint att Thåström berättar lite om de låtar som hamnat på samlingsskivan som kommer ut nästa vecka. En av mina favorit-Thåström-låtar är Karenina. Jag minns så väl när jag hörde den första gången för jag tittade alltid på Listan med Annika Jankell för det var enda stället att se musikvideos för oss på landet som inte hade MTV. Där satt jag väl och väntade på Lili & Susie eller Jakob Hellman med tummen på rec-knappen och så dyker den här svartvita videon upp med bästa låten och jag tryckte rec av bara farten.

Sedan dess har den låten varit min favorit – genom gråa högstadieår och upp i vuxen ålder.

Idag läste jag att Karenina skrevs om Thåströms ex Petra Nielsen efter det hade tagit slut. Tänk att veta att en sådan fantastisk låt har skrivits om en själv. (Bättre än min syrra som har ett helt album skrivet om henne av en medioker fransk rockstjärna).

Idag har jag hängt med ett helt gäng pensionärer på ett internetcafé för ett reportage som jag håller på att skriva. De var urhärliga och pratsamma. En man visade att han alltid surfade in på en sajt där man kunde kolla vilka som hade dött och var de låg begravda. ”För då kan man ju ha koll på gamla vänner och se var graven ligger”, menade han. Ett slags Facebook för gamla med andra ord, fast med en morbid twist. Som exempel visade han sin gamla chef som tydligen vilade i frid någonstans i norrort.

Sedan har jag skrivit, tackat ja till en modelanseringsgrej med skumpa nästa vecka och ätit alltför mycket spagetti bolognese.

Och så har jag nominerat bloggar till Stora bloggpriset. Nu är alla kategorier utom sportbloggarna klara. Nöje -och vardagsbloggarna blev överhopade av nomineringar men i slutändan är det bara fem stycken bloggar som ska nomineras i varje kategori så jag fick stryka några som jag gillar.

Feel free att tipsa om era favoritsportbloggar i kommentarerna!

Hört på vårdcentral:

Man: Hej, jag behöver svininfluensavaccin nu.

Sköterska: Än så länge vaccinerar vi bara riskgrupperna.

Man: Fast jag tillhör ju riskgrupperna – det är därför jag är här.

Sköterska: Okej, vilken riskgrupp?

Man: Jag är ju egen företagare.

Sköterska: Fast det är ju inte en riskgrupp.

Man: Jo.

Sköterska: Nej.

Man: Får man fråga vad en riskgrupp i så fall innebär!?

Sköterska: Hjärt -och kärlsjuka, personer som behandlas mot cancer, människor med lungsjukdomar exempelvis.

Man: –

Jag kan förresten inte ens beskriva peppen jag känner inför New Moon-biobesöket på lördag. (Förutom att New Moon råkar vara den sämsta boken och jag egentligen hellre hade sett Eclipse och Breaking Dawn direkt).

Robert Pattinson på premiären i L.A igår – bild: justjared.buzznet.com