Idag skvallras det ordentligt om journalisten som åkte fast för kokain på The Lab. Min första reaktion på den nyheten lät så här: ”Hur tänker man när man riskerar sitt rykte genom att visa sig på The Lab?”. Sedan tänkte jag en gång till. *ytlig*
Idag åt jag lunch med en viss journalist som även är krogrecensent och intervjuade honom om en viss bok. Aldrig i mitt liv har jag blivit så bortskämd och pjoskad med av serveringspersonal som när de såg att han satt vid bordet och moleskinanteckningsblock och pennor låg framme.
Den här veckan började med gasen i botten så att säga. Det hjälpte nog inte att jag igår ikväll placerade mig i biostolen och såg 2012 heller. Där satt jag i två timmar och fyrtio minuter och höll krampaktigt i båda armstöden med hakan någonstans i knähöjd och puls på 250 slag i minuten. Sedan småsprang jag till Akki och köpte Stockholms bästa sushi som jag tog hem och åt på under minuten. Nio bitar. Efter en sådan där film där det alltid rör sig om tio sekunder innan man dör så är man ju lite inne i det där tänket. Fortfarande har inte den känslan lämnat mig.
Dagens bästa krönika är skriven av Terri Herrera om 70-talisternas vurm för barnsliga aktiviteter och intressen. Herrera menar att 70-talisterna mår så dåligt som det är och då behöver ha lite kul på väg in i väggen.
/70-talist som älskar Twilight, Robert Pattinson, lasersvärd och heliumhamstern på iPhone och löjliga youtube-klipp
Frisyr jag försöker skapa nu trots att mitt hår vägrar tuperas (vad glada ni som har lite, lite fall i håret): Alexander Wang-flätan som alla tjatar om den här hösten. *blev ej likt*
En blogg som jag avgudar är My Parent Were Awesome. Den går ut på att läsarna skickar in bilder på sina föräldrar (eller mor -eller farföräldrar) när de var unga. Tanken bakom är den här:
Before the fanny packs and Andrea Bocelli concerts, your parents (and grandparents) were once free-wheeling, fashion-forward, and super awesome.
Alltså är tanken att hylla ens föräldrar som faktiskt en gång i tiden var de som hade koll, var unga och ursnygga. Det är helt underbart att få titta in i andra personers gamla fotoalbum på det här sättet.
Själv har jag inte så många foton från när mina föräldrar var unga här i Stockholm – hemma i Helsingborg finns då fler. Däremot satte jag ihop två foton jag har digitalt till ett litet collage och skickade in precis. Sedan får vi se om mina föräldrar dyker upp på den bloggen med det här fotot:
Tecken på att man har blivit äldre och mindre ängslig:
Förr lade jag ner otrolig tid på att hitta musik som jag gillade – allra helst skulle bandet komma från en brittisk by och vara osignat med en raspig demokassett. Om någon annan, oavsett om det var Andres Lokko i Pop eller indiekillen i parallellklassen började tala om detta band blev man sur och missunnsam och slutade lyssna på det bandet ”för att de har blivit så kommersiella”.
Nu blir jag skitglad av festivalyra – ni vet känslan som uppstår när den spanska DJ:n slänger på en spansk schlagerhit och alla dansar den inövade dansen och sjunger med tillsammans. Eller att bara gilla hitsen från indiebands album. Eller dö av lycka när de bästa åttiotalslåtarna spelas. Och att när man väl hittar ett litet obskyrt band som är jättebra är ens första tanke att dela med tipset till precis hela världen så alla får ta del av känslan.
Herregud. Jag har gått från att vara The Dublin Castle à la 1994 till Finlandsfärjan
Om man vill ha det lite roligt ett tag kan man alltid surfa in på Photofunia.com och ladda upp ett foto av sig själv i roliga miljöer. Min favorit är dagstidningspaparazzifotot på mig och mina systrar.
Min kille använder ju sig av en mobilapplikation som registerar exakt var han är varje tidpunkt och postar det på Twitter. Igår tog han fram sin iPhone, höll upp den och frågade om jag visste vem mannen vars profilbild syntes på displayen var. Jag svarade nej. Då visar det sig att denna okända kille (vars foto och namn angavs) tydligen hade ”checkat in” med samma typ av applikation hemma hos oss.
Min kille misstänkte alltså mig för att ha en älskare med samma nördiga applikation som han och som dessutom skulle vara så blåst så han inför hela internet påvisade exakt var han befann sig vid exakt vilket klockslag.
Mitt svar: tystnad och tung suck.
Ojojoj! Håller Robert ”Edward Cullen” Pattinson verkligen Kristen ”Bella Swan” Steward i handen när de smiter ut till ett privatplan i Paris på väg till London för att göra New Moon-press i går? Jag som inte trott på ryktena alls om deras eventuella more than friends-relation har nu ändrat åsikt.
Resultatet: 100 miljoner tonåriga flickor världen över kommer nu gråta ihjäl sig i ett halvår medan Kristen Steward aldrig kommer att kunna lämna huset utan ett security crew på minst tjugo väldigt biffiga vakter. I alla fall fram tills Robert Pattinson blir gammal nog att lägga på sig tjugo trivselkilon och visa upp en begynnande flint.
Bild: Justjared.buzznet.com