Nu ska jag åka till Bonnier på spännande seminarium och någon typ av fotovernissage. *vinlunch* (eller kaffe med dopp – vet inte så noga).

Jag ska gå och handla mat. Min kille ber mig köpa gurka. Jag hävdar att det finns en helt gurka i kylen som vi inte ens ätit av. Han säger att den nog är gammal. Jag öppnar grönsakslådan och tar fram den. Och gurkans konsistens känns som att jag håller en ål direktfångad från havet i mina händer. Den är mosig, geggig och droppar av vätska. Men fortfarande intakt.

Hatar saker som blir äckliga med tiden. Ska bara köpa konserver från och med nu.

Grej jag tänker på nu för att hålla humöret uppe: Den där eftermiddagen i vår spanska by i augusti när jag, mina syrror och vår bästa spanska killkompis körde ut med båten i Medelhavsbukten, korkade upp skumpa och badade i 27-gradigt vatten.

Det var tre månader sedan. På ett sätt känns det som igår men när jag blickar ut genom fönstret och möts av beckmörker och ruskigt höstväder känns det som det aldrig har hänt.

Jag är ju lite autistisk lagd när det kommer till kläder. Hela min garderob består av svarta exakt likdana plagg. Men ändå kan jag inte släppa tanken på den här svarta klänningen med puffärmar från H&M. Jag MÅSTE ha den!

Idag har jag suttit och skrivit exakt hela dagen. Jag tog mig nämligen lite (läs: mycket) vatten över huvudet gällande en artikelidé som jag fick klartecken för. Idén var bra men genomförandet är något av en mardrömsfördjupning i 1500-tals-engelska. Det här är ett exempel: ”While thou art pouring forth thy soul abroad”. Sånt har jag läst i kanske fyra, fem timmar nu.

Nu ska jag lämna datorn för en utflykt till Telefonplan. Där vankas kyckling, lillasyster Anna (som också bloggar), vin och häng hela kvällen.

För ett par år sedan när min minsta lillasyster Mia flyttade till Stockholm så hängde hon ofta hos oss. Hennes grej var att komma hit vid lunch tid för ”att fika”. Sedan satte hon sig framför tv:n eller någon av datorerna och gjorde inte så mycket väsen av sig.

När det började bli dags för middag satt hon tyst med stora ögon tills man sa att ”självklart får du också middag”. Då blev hon glad och så åt vi, tittade lite mer på tv och pratade.

Sedan, när klockan brukade närma sig tio på kvällen och man frågade när tunnelbanan gick tittade hon på en igen med de där ögonen och man bäddade soffan med täcke, kuddar och lakan. Hon hade till och med sin egen tandborste i tandborstmuggen.

Sedan lärde hon känna en massa kompisar och fick fullt upp. Nu är hennes utbildning färdig och hon jobbar heltid och man ser henne ganska sällan.

Men igår kväll kom hon hem till oss för att dricka lite skumpa och umgås. Efter ett par timmar lägger hon sig i soffan och ger mig den där blicken igen. Och jag rotar fram Mias stora påse med sängkläder och täcke och kuddar och inser att de luktar lite vind för det var så längesen de användes. Jag hade till och med slängt hennes tandborste.

Men trots det bäddade jag ner henne och imorse åt vi frukost ihop och för ett litet tag sedan tog hon tunnelbanan hem

Och jag insåg att tiderna har förändrats men att det var lika mysig som förr att ha lillungen här en natt.

Min lillasyster Mia

Jag började morgonen klockan sju med att lyssna igenom Kents nya album Röd. Fick en mindre chock av psalm vid den tiden på dygnet. ”Julotta”.

Då jag inte är färdiglyssnad ännu tycker jag det passar bra med en annan Kent-låt som jag gillar/får ångest av (ungefär samma sak i min värld) – Vinter Noll2. Den får mig visserligen att tänka på den trista vintern -02 men jag tycker fortfarande att den är ett mästerverk i sin enkelhet. Och texten säger exakt det man alltid tänker vid precis den här tiden på året i Stockholm – varje år.

(Tyvärr vägrar Kent låta en bädda in deras youtube-klipp på bloggar – här är länken till den riktiga videon)

”Och dom säger att stan har blivit tyst och ful och öde älskling
Att det kommer bli en lång kall vinter
Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter”

Idag tänkte jag lyxa till det med lite äkta skagenröra så jag gick till Hötorgshallen och köpte ett hekto (ja, jag vet det låter sorgligt och snålt men det ska vara till en liten förrätt bara för mig – min kille äter inte räkor – vilket är konstigt i sig, men ändå). Det kostade 42 kronor. Var inte det extremt dyrt? Eller är det bara jag som inte äter äkta skagenröra så ofta?

Min kille skulle vara den ultimata pojkvännen till väldigt svartsjuk och kontrollerande flickvän (alltså, han är ju ultimat även för mig även om jag varken är svartsjuk eller kontrollerande) – han har nämligen installerat någon form av applikation till sin iPhone som hela tiden uppdaterar på Twitter var han befinner sig.

Jag satt just och undrade när han behagar komma hem och såg då:

”At Sundbyberg station, 1 hour ago”

”At Cykelcity, Stockholm 13 minutes ago”

”At 7eleven, Stockholm 4 minutes ago”

Med andra ord kommer han att sätta nyckeln i dörren om exakt två minuter.

*praktiskt*

Så här ser det ut på Aftonbladets bloggstartsida just nu. Hej Johan Palm, säger jag.