Foto: Stanislav Snäll från dn.se

Gud, jag orkar alltså inte vara svensk längre. Det här med minusgrader och snöstorm någon? Idag gick jag klädd som en kvinnlig jultomte – röd gigantisk duffel och röd mössa. Till det svarta tajts och ett par svarta vinterstövlar med ludd. Sedan snöade det ungefär två decimeter på en timme.

Jag befann mig långt ute i Nacka och pulsade till busshållplatsen med snö upp till knäna. Det kändes som en äventyrsfilm – en rödklädd person som kämpar sig över de snöklädda vidderna mot alla odds. När jag anlände till busshållplatsen krypkörde en bil förbi och meddelade att hela Nacka och Värmdö var helt avstängt och isolerat – all busstrafik var inställd på grund av vädret.

Jag dog.

Sedan ringde jag taxi. Och det var givetvis upptaget eftersom exakt hela Nacka och Värmdö också letade taxi (och invånarantalet i dessa kommuner överstiger 126 000 personer).

Av en otrolig slump råkade en taxibil från någon av skumföretagen komma krypkörandes och jag kastade mig ut i snödrivorna och fick honom att slirbromsa in. Jag frågade om SL:s resegaranti gällde vid snö (om kollektivtrafiken är en halvtimme sen kan man ta taxi på SL:s nota). Skumtaxichaffisen svarade ja och in mot stan bar det i fem kilometer i timmen på motorvägen.

När jag anlände till Slussen tårades mina ögon – dels av snöstormens bitande kyla men främst av att vara i civilisationen igen. Jag bestämde mig där att aldrig mer sätta min fot i en förort. På Nacka-Värmdö-bussterminalen stod det horder av uppgivna människor och frös.

Sedan bad jag om en blankett för reseersättning i tunnelbanespärren. Det fick jag men där stod väldigt tydligt: gäller ej vid dåligt väder eller andra tillfällen då SL inte kan hållas ansvarig för förseningarna.

Och sedan spelades Christer Sjögrens version av ”Jag drömmer om en jul hemma” på Hemköp. Då vällde vinterhatet över på så många håll att jag nästan svimmade av ilska.