Ikväll spelar Pete Doherty på Debaser Medis och Backstreet boys på Hovet. Självklart arrangeras det traditionenliga efterfester. Petes hålls på Debaser Medis medan Backstreet Boys får åka finbil till Ambassadeur.

Jag fick mailinbjudan till båda. Nu är dessa efterfester inte så spännande. Banden brukar hålla till på en VIP-fest i ett avgränsat område på efterfesten så pöbeln som är glada för efterfestinbjudningar ser ändå inte röken av stjärnorna förutom eventuellt en ryggtavla.

Jag skulle egentligen vilja gå på Pete Doherty-spelningen och idag har det tisslats och tasslats om gästplatser och ”riktiga” efterfester.

Men jag vill ändå inte besudla det vackra minne jag har av min hjälte Pete. För drygt tre år sedan spelade han nämligen med sitt band Babyshambles på Hultsfred. Det var den där sommaren han kom trehundra timmar försent och var så borta så han fick köras på en bagagevagn fram på Arlanda.

Dagen efter Hultsfred drog Babyshambles till Stockholm och droppade förbi lilla Debaser Slussen och sa att de gärna spelade för en back öl. Jag kom till Debaser Slussen för att se några band som spelade som en minifestival för oss som inte åkte till Hultfred. Debaser var öde då hela klientelet såklart befann sig i Småland den där helgen.

När vi kom in låg dansgolvet tomt och mitt på det stod en kille med speciell hatt och såg lite ofräsch ut. Jag bara: ”vem är tönten som tror att han är Pete Doherty”. Mina kompisar: ”eh, det ÄR Pete Doherty”. Och så var det med det.

Efter ett tag stapplade han upp på Debasers lilla scen istället för något annat litet kämpande band från typ Nya Zeeland som stod på tur. Och så började de spela. Publiken var ungefär trettio personer stor. Konstigt nog lät låtarna hyfsat bra men sedan hade väl Pete också övat på sina låtar under heroininfluens några gånger förut.

Till slut drog arrangörerna ut strömsladden då Pete började paja lite grejer på scen. Då blev Pete sur och hoppade ut i ”publiken”. Då det var väldigt glest med folk hamnade han bara på golvet och slog upp ett sår i ryggen som började blöda. Då drog han av sig tröjan och gick av scenen. På väg ut rörde hans svettiga och blodiga överkropp min arm och jag fick hepatitångest.

Dagen efter läste jag i kvällstidningarna att han hade gått till Gamla stan och köpt en damtunika för femhundra kronor förmiddagen därpå.

Så ni kanske förstår om jag vill behålla det fina minnet av detta decenniets favoritartist.