Jag är en sådan typ av person som inte förstår protester mot nya saker. När Facebook uppdaterar sina funktioner och sitt utseende blir jag glad och peppad. När det ska byggas ny stor skola i Hammarby Sjöstad med plats för 500 elever tänker jag ”well done” (medan massprotester pågår). Om Kelly Taylor-modet (a.k.a det fulaste modet i världshistorien) är på tapeten är det jag som rynkar pannan en sekund för i nästa andetag köpa mig en illasittande tröja à la 1992. Dyker det upp en ny exotisk maträtt som jag aldrig har provat måste jag i alla fall testa.

Jag tror helt enkelt på framåtrörelse. Jämt och ständigt. Jag är livrädd att fastna i något ”det var bättre förr”-tänk. Och jag har verkligen noll förståelse för människor som inte hoppar på tåget. Som bara ger upp, stagnerar, fastnar i svunnen tid och lutar sig tillbaka.

Men det här med Google Wave alltså – ”så som internet skulle sett ut om det skapades idag”, höstens största snackis. Jag har fått en invite och skapat mig ett konto. Och så sitter jag framför skärmen och tittar. Ibland trycker jag på någon liten knapp som heter ”settings”. Och så tittar jag på mina kontakter – min pojkvän och ett ex. Och inga fler. Det känns än så länge lite…. hmm… torftigt? Och jag förstår fortfarande inte vad det är jag ska göra förutom att ”skapa vågor”. Och det har jag inte lyckats göra ännu.

Men ge mig en vecka och jag lovar att jag kommer att hylla Google Wave. För här kan jag ju inte ge upp. Vill inte luta mig tillbaka i soffan och börja titta på familjeunderhållning efter tv-tablåns tider.