Ni vet väl, kära vänner, att ni gärna får följa mig på Twitter (om ni nu mot förmodan inte skulle få nog av mig via den här bloggen). Annars klickar ni in er nedan och börjar följa!

http://twitter.com/malincollin

Nu är det minsann julledigt. Och det var exakt på tiden. En halvdag till och jag hade fått bäras på bår fram.

Idag har jag fått julklapp (ett handgjort armband med ett mini-Eiffeltorn som berlock) och ätit ett överdådigt julbord inramat av ett vinterlandskap i gnistrande solsken. Magiskt.

Hade man varit lite energisk yngre så var jag sugen på att få nostalgivibbar från Romeokvällarna på Riche 2006 genom att gå hit. Men istället ska jag nog köpa tre små thairätter och kolla film i soffan.

Imorgon satsar jag allt på Debasers julfest istället. (Antagligen).

Hur ska man stå ut idag när Twitter är hackat av iranska cyberarmén då? (Plus för töntigt namn på hackergänget – riktig vintagekänsla à la 1996).

Något jag absolut älskar är att titta på bilder från Chav weddings – det vill säga smaklösa bröllop signerade folk med för mycket pengar i förhållande till sin smak. Ett litet axplock av bilder jag har samlat på hårddisken som jag tar fram en tråkig dag:

Att vara ”lite sexig” är aldrig fel i bröllopssammanhang

Eller gnistrande vacker i brunkräm och gigantisk klänning

Kortkort bröllopsklänning är inte heller fel

Originalen och förlagan för alla tacky wedding-fantaster: Jordan och Peter André

Vackra brudtärnor i snygg pose framför en buss

Varför ens köpa en bröllopsklänning när man kan gå såhär?

Min personliga favorit Catrina Nolan i 50 000 Swarowsky-kristaller – se videon från deras bröllop och förundras över hur de får in henne i bilen

Fler bröllop på : Tackyweddings.com

Foto: Stanislav Snäll från dn.se

Gud, jag orkar alltså inte vara svensk längre. Det här med minusgrader och snöstorm någon? Idag gick jag klädd som en kvinnlig jultomte – röd gigantisk duffel och röd mössa. Till det svarta tajts och ett par svarta vinterstövlar med ludd. Sedan snöade det ungefär två decimeter på en timme.

Jag befann mig långt ute i Nacka och pulsade till busshållplatsen med snö upp till knäna. Det kändes som en äventyrsfilm – en rödklädd person som kämpar sig över de snöklädda vidderna mot alla odds. När jag anlände till busshållplatsen krypkörde en bil förbi och meddelade att hela Nacka och Värmdö var helt avstängt och isolerat – all busstrafik var inställd på grund av vädret.

Jag dog.

Sedan ringde jag taxi. Och det var givetvis upptaget eftersom exakt hela Nacka och Värmdö också letade taxi (och invånarantalet i dessa kommuner överstiger 126 000 personer).

Av en otrolig slump råkade en taxibil från någon av skumföretagen komma krypkörandes och jag kastade mig ut i snödrivorna och fick honom att slirbromsa in. Jag frågade om SL:s resegaranti gällde vid snö (om kollektivtrafiken är en halvtimme sen kan man ta taxi på SL:s nota). Skumtaxichaffisen svarade ja och in mot stan bar det i fem kilometer i timmen på motorvägen.

När jag anlände till Slussen tårades mina ögon – dels av snöstormens bitande kyla men främst av att vara i civilisationen igen. Jag bestämde mig där att aldrig mer sätta min fot i en förort. På Nacka-Värmdö-bussterminalen stod det horder av uppgivna människor och frös.

Sedan bad jag om en blankett för reseersättning i tunnelbanespärren. Det fick jag men där stod väldigt tydligt: gäller ej vid dåligt väder eller andra tillfällen då SL inte kan hållas ansvarig för förseningarna.

Och sedan spelades Christer Sjögrens version av ”Jag drömmer om en jul hemma” på Hemköp. Då vällde vinterhatet över på så många håll att jag nästan svimmade av ilska.

Som jag skrev i förra inlägget har jag läst Svensk Damtidning i många, många år. Därför är Susanne Saperstein inte ett nytt namn för mig. En nyhet är däremot att hon kommer att bli en av Hollywoodfruarna i säsong två av Svenska Hollywoodfruar.

Susanne Saperstein har i många år varit min måttstock och referens när det gäller mycket pengar och fruktansvärt dålig smak. Jag minns en artikel jag läste när hon lät bygga sitt palats i Bel Air som är en replika av slottet Versailles.

Något år senare kom ett hemma hos-reportage där man fick en guidad rundvandring i palatset. Susanne Saperstein hade byggt en kopia av Marie Antoinettes säng och jag minns hur hon visade hur fiffigt hon hade gömt eluttagen annars skulle förstört plast-rokoko-stämningen.

Om jag inte minns fel hade hon även en egen pizzeria och biosalong i sitt palats. Och en popcorn-kille som jobbade när familjen ville se film.

Det hela var så oerhört smaklöst så man blev illamående.

Nu är Susanne Saperstein frånskild då hennes miljardär till make lämnade henne för den svenska barnflickan som var ”en yngre kopia av Susanne”.

Hur mycket jag längtar till våren och säsong två av Svenska Hollywoodfruar? Så mycket så jag inte ens har ord för det.

Eh, gissa om jag ska köpa Elle imorgon eller inte. Jag vet att jag hyser en politiskt inkorrekt inställning till kungahuset. Om man är kulturell medelklass på Södermalm måste man vara antirojalist. Men jag älskar helt enkelt alla hov som finns. Det spelar ingen roll om vi snackar 1500-talets Tudor-hov eller de inavlade (och galet fula) Habsburgarna på 1600-talet eller Marie Antoinette – I love them all.

(Obs! Självklart har jag kritiska glasögon på i vårt samtida kungahus och ifrågsätter gärna både det ena och det andra men på det stora hela har jag hellre monarki än republik).

Jag skyller allt på Mormor. Hon har gett mig prenumerationer på Svensk Damtidning varenda jul sedan jag flyttade hemifrån. Och innan dess lassade hon över sina lästa tidningar i vårt hus så man råkade ändå läsa det.

Jag läser väl i snitt ett par böcker i veckan. Därför klickade jag direkt in på Svenskans lista på ”Årets bästa böcker” för att bocka av hur många jag hade läst och vilka jag borde köpa.

Det tog inte många sekunder innan min kulturella självbild raserades. Av alla de böcker som nämns har jag hört talas om fyra och läst en.

Och det var Karolina Ramqvists Flickvännen.

Herreguud.

Hur många är det som kollar på tv-serien Glee? Jag hade höga förväntningar innan jag såg den. Efter första avsnittet kände jag en form av dubbelhet. Jag är en person som lider av klyschfobi. Och Glee är en tv-serie som är exakt förpackad för min målgrupp på precis alla plan. Sådana saker får mig att må lite illa. Jag kollar i princip hellre på tv-serier och filmer där den primära målgruppen är killar i 18-årsåldern bara för att slippa leva upp till filmbolagens marknadsavdelnings syn på vad just jag ska gilla.

Trots detta kan jag inte låta bli att titta på Glee varje torsdag på tv 4. Den är ju sådär realist-surrealistisk som jag gillar. När det ska verka vara på riktigt men allt är ändå gjort på ett karikatyrsätt. Och så high school-drama, sång och dans på det. Jag är fast.

Om ni har missat några avsnitt av Glee kan ni kolla här för att komma ikapp: watch-series.com (det är lagligt dessutom).

En film som jag har glömt att se är Chéri – filmen där Michelle Pfeiffer spelar åldrande kurtisan med ung pojkvän, baserad på kultboken av Colette.

Mina favoritsaker i världen är följande:

– Kostymdramer

– Paris

– Art Nouveau-möbler/hus/smycken/kläder/bilder

– La Belle Epoque (den sorglösa tid som utspelade sig mellan 1890-1914)

– Rupert Friend (som visserligen har gått all in när det gäller sin skådiskarriär och satsat allt på kostymrullar; Stolthet och fördom, The Young Victoria och nu Chéri)

Chéri innehåller alla ovanstående fem beståndsdelar och borde således vara något som skulle få mig att svimma av välbehag. Filmen har fått viss kritik för styltig dialog men har hyllats för de vackra bilderna, kostymerna, omgivningarna och detaljerna. Och det är ju egentligen det jag är ute efter – att vila ögonen på något vackert mitt i den vidriga vintern.

Lördagsmatiné någon?