Jag har just avnjutit ett avsnitt av Real Houswives of New Jersey. Den där programserien had me at Real Housewives of the O.C och sedan blev det bara bättre med New York. Att sedan följa amerikansk skvallerpress under försommaren då det tjatades om hur outrageous New Jersey var sänkte ju inte direkt förhoppningarna.

Och herregud vilket premiäravsnitt!

Jag menar – New Jersey är ju ändå varifrån Guidos härstammar (det som i Sverige går under namnet Partille-Johnnys eller Täbbs) så kombinationen av just detta, pengar och reality-tv kändes svårt att misslyckas med.

Jag vet inte vilken housewife jag älskar/hatar mest men idag lutar det åt den onda blondinen Dina som inte rörde en min och var oerhört högfärdig och bitchig. Sedan råkar jag veta att Danielle är den som kommer röra om i grytan med sin hemliga och skamliga bakgrund (och det såg vi ju lite prov på i slutet av avsnittet när de gav oss en försmak på vad som komma skall).

Jag kommer i alla fall att sitta bänkad de kommande nio onsdagarna klockan 21.00.

Jag såg den här bilden på Suri Cruise iklädd flamencoklänning i Sevilla nyss. Då kom jag att tänka på min flamencoklänning som jag hade när jag var liten. Jag och min syster Anna fick varsin spansk traditionell dräkt av vänner i spanska byn – Anna drog nitlotten och fick en trevlig katalansk folkdräkt medan jag inkasserade volanger, tygblommor, prickiga skor (som jag visserligen hade växt ur när den här bilden togs) och det bästa av allt: en liten peineta. Jag minns att den var svår att få fast då jag har så rakt och glansigt hår. Därför fick jag alltid sätta upp det först och sedan sticka i den. Åh, jag älskar fortfarande peinetas med mantillas. Det ser så pampigt ut på något sätt. I alla fall – den där flamencoklänningen hade jag tills den började knaka i sömmarna och då stod Anna otåligt redo att ta över.

Minsta lillasyster Mia hade ingen spansk dräkt så hon fick vara Pippi Långstrump.

Ett foto jag har funderat mycket på sen jag såg det igår är det här när Lady Gaga hälsar på Drottningen av England iklädd en röd läderpåse och pandurostenar runt ögonen. Det får mig att tänka på mig själv som yngre. På den tiden såg jag inte riktigt klok ut. Att sticka ut var alltid ledordet framför att vara snygg. Och herregud vad jag stack ut emellanåt.

Problem infann sig dock de där gångerna man skulle på finare tillställningar. Till exempel en smokingmiddag med släkten Då kunde man ju inte dyka upp i Spice Girls-skor, ett kilo lösglitter under ögonen och knallblå plastklänning.

Nej då var det bara att kamma ner sitt hår och ta på sig en kavaj. Eller åtminstone en långklänning, klackskor som genomsnittsbefolkningen använde och sminkning som det tipsades om i Veckorevyn.

Och så körde man. Tills dagen därpå då den vita fuskpälsen slängdes på.

Det är liksom därför jag aldrig har tatuerat mig – för jag tycker det ser så hiskeligt ut att blotta en drake på överarmen när man ska föra sig i finare salonger. Samma sak med piercing. Som den sanna sociala kamelont jag alltid har varit anpassar jag utseende efter situation.

Däremot skulle Lady Gaga aldrig kompromissa bort sin vansinniga stil. Och full respekt till henne för det. Men samtidigt är hon kanske den enda i hela världen som kan göra så och komma undan med det.

Själv är jag ju gammal nuförtin och ser vanlig ut för jämnan så det hela är tämligen oproblematiskt nu.

Bild: justjared.buzznet.com

Just nu pågår en stor tack-kampanj där SL (Storstockholms lokaltrafik) vill belöna alla er som åker kollektivt. Ni har kanske redan sett reklamen i tunnelbanan där man kan ladda ner gratismaterial av stjärnor som Jonas Hassen Khemiri, Amanda Jenssen, Name the Pet och Ernst Billgren till kollektivtrafiksresan. (Ta en titt på www.sl.se/tack för att hitta din favorit).

Nu ska ni läsare få chansen att lägga vantarna på Marit Bergmans skiva The Tear Collector vilket kan ses som en för tidig julklapp som tack för att ni bidrar till ett grönare Stockholm.

Det enda du behöver göra är att berätta vad du brukar sysselsätta dig med under långa buss- och tunnelbaneresor. Skriv några rader och maila dem till malin@malincollin.com tillsammans med ditt namn, din adress och ditt telefonnummer (om du vinner och budfirman behöver komma i kontakt med dig).

Tävlingen stänger söndagen den 13 december vid midnatt. (Och du behöver inte vara stockholmare för att tävla!)

Lycka till!

Minns ni i september då jag bloggade om att Jamie Oliver var i Sverige och spelade in en reklamfilm med Ica? Nu är i alla fall resultatet här. Och herregud vilken fantastisk reklamfilm! Ta en titt själva:

Istället för att dö en smula i soffan den här måndagkvällen ska jag och min kille på bio om drygt en timme. När vi bokade var det bara våra två platser som var tagna i hela jättesalongen. Vi har sedan kollat flera gånger under eftermiddagen och kvällen och hade i princip förberett oss på privatvisningsbiobesök. Men nu hade två andra bokat platser tre rader bakom oss. Så surt. Vi ville ju känna oss lite speciella där.

För att trösta oss har vi istället surfat efter flygbiljetter och hotell till London efter nyår. Tyvärr kostade allt ungefär hundratusen. Chockpriser.

Ska trösta mig med dumlekolor till bion.

Lördagkvällen alltså. Jag och mina två systrar i våra vackraste begravningskläder med mycket axelvaddar. Vitt vin och samtal i 180 kilometer i timmen. Så blir det när vi tre inte har setts på en vecka. Favoritkillkompisen Mats tittade förbi med två kompisar på väg till Twin Peaks-fest. Sedan drog jag och systrarna till F12 Salongen.

Där var det exilhelsingborgarinvasion de luxe. Gamla gymnasiekillarna spelade skivor. Vi stod i skivspelarhörnet hela kvällen och drack Estrella ur flaska och sjöng allsång till Instant Repeater ’99 och Tiny Dancer (plus hela nittiotalets indierepetoar). Det kändes mer som trean i gymnasiet än tretton år senare.

Sedan in i taxibilar till Vasastan. Efterfest med olika hattar. Jag bar rysk officershuvudbonad. Och så mer musik på det.

Och så slutligen taxi till Södermalm och i säng alldeles för sent.

Och idag känns det tydligt att man inte är 21 längre.

Längst inne vid stegen trängdes vi. Att ingen klättrade upp är fortfarande en gåta.

Dagens roligaste på Twitter: Niklas Strömstedt skriver ”Ska ut till Lidingö framåt kvällen. Lås in era fåglar!”

Jag är som kanske bekant en Spanien-vän av stora mått. Den period i den spanska populärkulturen som jag älskar allra mest är åren efter diktaturen föll och ungdomen blev tokiga i den frihet som uppstod. Detta utspelade sig under tidigt åttiotal (diktaturen föll 1975 och Spanien blev en demokrati 1978 med en militärkupp 1982 som inte gick något vidare).

Denna populärkulturströmning som utspelade sig i Malasaña-kvarteren i Madrid och i alla de andra större spanska städerna gick ut på galen musik, nyskapande filmer, avantgardelitteratur, graffiti och extrema mängder droger, sex och ett långfinger åt den hårt hållna katolicism som präglat landet under diktaturen.

Några av de viktigaste namnen under denna period som går under namnet La Movida var filmregissören Pedro Almodóvar, galna underbara artisten Alaska och modedesignern Agatha Ruiz de la Prada.

Det legendariska punkbandet Kaka de Luxe satte tonen och efter splittringen uppstod nya grupper av de före detta medlemmarna. Alaska var en av dem. En annan var galna punkaren Enrique Sierra som startade bandet Radio Futura.

Radio Futura hade en hit 1980 som heter Enamorado de la moda juvenil som jag antar driver med just modeintresserade ungdomar. Och den låten är fortfarande en av indie-Spaniens små älsklingar (givetvis tillsammans med ungefär allt Alaska har gjort).

Så fort man är ute på en spansk indieklubb så sätter någon igång denna låt och ALLA blir helt tokiga av lycka. Det blir allsång och till och med de där svåra spanjorerna med snedlugg börjar dansa som om det inte fanns en morgondag.

Och nu tänkte jag att ni också skulle få lyssna på den:

Just nu läser jag Väninnan av Eva Franchell. Den är helt fantastisk. Eva Franchell var Anna Lindhs medarbetare och nära vän och den person som var med vid knivöverfallet på NK 2003. Boken tar sin början i tidigt nittiotal då Eva Franchell börjar som pressekreterare i Rosenbad. Den är rapp, spännande och påminner lite om Hanne Vibeke Holsts politikertrilogi. Skillnaden är att detta är på riktigt. En väldigt spännande inblick i den svenska politikens innersta utan att vara det minsta seg eller tråkig (vilket politik ofta råkar vara). Läs!