Ikväll spelar Pete Doherty på Debaser Medis och Backstreet boys på Hovet. Självklart arrangeras det traditionenliga efterfester. Petes hålls på Debaser Medis medan Backstreet Boys får åka finbil till Ambassadeur.

Jag fick mailinbjudan till båda. Nu är dessa efterfester inte så spännande. Banden brukar hålla till på en VIP-fest i ett avgränsat område på efterfesten så pöbeln som är glada för efterfestinbjudningar ser ändå inte röken av stjärnorna förutom eventuellt en ryggtavla.

Jag skulle egentligen vilja gå på Pete Doherty-spelningen och idag har det tisslats och tasslats om gästplatser och ”riktiga” efterfester.

Men jag vill ändå inte besudla det vackra minne jag har av min hjälte Pete. För drygt tre år sedan spelade han nämligen med sitt band Babyshambles på Hultsfred. Det var den där sommaren han kom trehundra timmar försent och var så borta så han fick köras på en bagagevagn fram på Arlanda.

Dagen efter Hultsfred drog Babyshambles till Stockholm och droppade förbi lilla Debaser Slussen och sa att de gärna spelade för en back öl. Jag kom till Debaser Slussen för att se några band som spelade som en minifestival för oss som inte åkte till Hultfred. Debaser var öde då hela klientelet såklart befann sig i Småland den där helgen.

När vi kom in låg dansgolvet tomt och mitt på det stod en kille med speciell hatt och såg lite ofräsch ut. Jag bara: ”vem är tönten som tror att han är Pete Doherty”. Mina kompisar: ”eh, det ÄR Pete Doherty”. Och så var det med det.

Efter ett tag stapplade han upp på Debasers lilla scen istället för något annat litet kämpande band från typ Nya Zeeland som stod på tur. Och så började de spela. Publiken var ungefär trettio personer stor. Konstigt nog lät låtarna hyfsat bra men sedan hade väl Pete också övat på sina låtar under heroininfluens några gånger förut.

Till slut drog arrangörerna ut strömsladden då Pete började paja lite grejer på scen. Då blev Pete sur och hoppade ut i ”publiken”. Då det var väldigt glest med folk hamnade han bara på golvet och slog upp ett sår i ryggen som började blöda. Då drog han av sig tröjan och gick av scenen. På väg ut rörde hans svettiga och blodiga överkropp min arm och jag fick hepatitångest.

Dagen efter läste jag i kvällstidningarna att han hade gått till Gamla stan och köpt en damtunika för femhundra kronor förmiddagen därpå.

Så ni kanske förstår om jag vill behålla det fina minnet av detta decenniets favoritartist.

Mina favoritlåtar när jag var runt fem år gammal:

I måndags såg jag en kvinna före mig i Hemköp-kön köpa Delicatos kampanjvara Pepparkaksrulle – dammsugare med pepparkakssmak. Jag dog en smula. Dammsugare är ju en av mina favoriter i snasksammanhang och allt med pepparkakssmak gör mig tokig av lycka (tänk läppglans, bodylotion, glass, crème brûlé, doftljus etc).

I tisdags slog jag till på ett paket. De gick snabbt åt här hemma.

Igår kunde jag inte sluta tänka på pepparkaksrullarna. Och idag kommer jag på mig själv att hallucinera om dem. Måste köpa fler.

Haha, en av de mest pretentiösa texterna jag har skrivit på den här sidan av millenniet är publicerad i Radar idag. Den handlar på ett ungefär om popkulturens influenser från sjuttonhundratalspoeter.

Ibland tänker jag på annat än Gossip girl (även om man inte kan tro det).

(För att hänga med i artikeln kan låten nedan vara till hjälp och så även dess briljanta text som går att läsa här).

Läs artiklen HÄR!

Idag har sysslat med metajournalistik på hög nivå. Jag gör nämligen ett personporträtt på Cissi Wallin vilket innebär att jag har följt med henne överallt idag (utom på toa – eller förresten jag följde vid närmare eftertanke med dit också men enbart i ett handtvättsärende). Och idag var det presskonferens med P3 Guld-nomineringarna där Cissi skulle intervjua en bunt popstars till sitt radioprogram P3 Star – så jag fotade Cissi när hon radiointervjuade artister. Mycket förvirrande. Men oerhört trevligt. Så här såg det bland annat ut när Cissi intervjuade Amanda Jenssen.

Bild från P3 Guld-sajten

Jag är en sådan typ av person som inte förstår protester mot nya saker. När Facebook uppdaterar sina funktioner och sitt utseende blir jag glad och peppad. När det ska byggas ny stor skola i Hammarby Sjöstad med plats för 500 elever tänker jag ”well done” (medan massprotester pågår). Om Kelly Taylor-modet (a.k.a det fulaste modet i världshistorien) är på tapeten är det jag som rynkar pannan en sekund för i nästa andetag köpa mig en illasittande tröja à la 1992. Dyker det upp en ny exotisk maträtt som jag aldrig har provat måste jag i alla fall testa.

Jag tror helt enkelt på framåtrörelse. Jämt och ständigt. Jag är livrädd att fastna i något ”det var bättre förr”-tänk. Och jag har verkligen noll förståelse för människor som inte hoppar på tåget. Som bara ger upp, stagnerar, fastnar i svunnen tid och lutar sig tillbaka.

Men det här med Google Wave alltså – ”så som internet skulle sett ut om det skapades idag”, höstens största snackis. Jag har fått en invite och skapat mig ett konto. Och så sitter jag framför skärmen och tittar. Ibland trycker jag på någon liten knapp som heter ”settings”. Och så tittar jag på mina kontakter – min pojkvän och ett ex. Och inga fler. Det känns än så länge lite…. hmm… torftigt? Och jag förstår fortfarande inte vad det är jag ska göra förutom att ”skapa vågor”. Och det har jag inte lyckats göra ännu.

Men ge mig en vecka och jag lovar att jag kommer att hylla Google Wave. För här kan jag ju inte ge upp. Vill inte luta mig tillbaka i soffan och börja titta på familjeunderhållning efter tv-tablåns tider.

Idag har jag gjort världens roligaste knäck: intervjuat Nobelkocken på Stadshuset. Nu är jag ju mer än lovligt matintresserad och älskar hela Nobelbalunsen så det bidrog nog till glädjen idag. Jag fick bland annat en rundtur i Gyllene salen, Blå hallen och Nobelköket och fick ställa alla de där frågorna som man alltid undrat över. *dog*

Om någon är intresserad kan jag länka när artikeln publiceras.