Den här eftermiddagen känns oerhört lovande. Min killes filmconnaisseur till bror lånade nämligen ut hela ”Generation Kill” och första säsongen av ”The Wire” till oss. Det är pinsamt att jag inte har sett Alexander Skarsgårds startskott i Hollywood ännu och ännu mer skämmigt att jag inte plöjt ”The Wire”. Den sistnämnda måste jag dock säga att jag har medvetet sugit på i flera år. Det värsta jag vet är post-dvd-box-depression, när det känns som att alla ens bästa vänner har lämnat en för alltid och livets mening försvann. Då är det viktigt att veta att man har åtminstone en kritikerrosad tv-serie osedd framför sig att ta itu med när den första katastrofnedstämndheten har lagt sig. ”The Wire” har alltid varit min livlina där.

När jag hade sett klart ”Six Feet Under” var ”The Wire” ett mantra jag upprepade vid sänggående varje kväll. ”Livet är inte slut – du har en must see-serie osedd innan du kan trilla av pinn”.

Som om inte detta vore nog: nytt avsnitt av 24 ikväll på TV400 också. (Det känns som att jag måste se The Notebook eller annan brudbölarfilm för att inte utveckla manlig hormonuppsättning här bara).