Jag har ju länge tänkt att det vore coolt att gifta sig kungligt och tåga ner och ta emot folket jubel till Plainsong med The Cure – precis som i Marie Antoinette-filmen. Eftersom det inte kommer att hända kom jag på att man i vilket fall som helst kan köra Plainsong när man går ut ur eventuell kyrka vid hypotetiskt framtida bröllop. Igår sa jag det till Johanna när vi ändå lyssnade på låten och hon började skratta. Och då slog det mig hur patetisk och sorglig den idén är:

– Tänk att ha några släktingar, ett par vänner, några tomma bänkrader längst bak i kyrkan och sedan dra på den här låten och liksom INTE ha pampigheten av 10 000-tals folk som hyllar en. Bara mormor, svåger och en gammal klasskompis från förr som lite lojt iakttar en när man The Cure-skyndar kyrkogången fram.

– Tänk er kyrkans PA-system. Det lär ju inte vara supercrazymäktigt direkt. Då blir det en lite tyst version av Plainsong utan bas.

– Tänk vad många som redan har gjort det här på sitt bröllop för att de älskade ”Marie Antoinette”. Lite samma sak som att egentligen vilja ha med ”Your song” från Moulin Rouge (i Ewan McGregor-versionen alltså) vilket inte går eftersom hela satans världen har kört den på sina bröllop.

Med andra ord så struntar jag i Plainsong så länge jag inte blir kungligt bortgift. Och blir jag mot förmodan det ska jag party like it’s 1770!