Att använda sig av referenser inom populärkulturen är lika vanligt som det är gammalt. Genom historien har allt från sedan länge döda poeters verk, bibeln och grekisk mytologi till klassiska dramer varit inspirationskällor. Shakespeare influerades av den grekiska mytologin och ungefär fyrahundra år senare plockade Morrissey referenser från Shakespeare rakt in i sina låtar.

1986 släpptes The Smiths album The Queen is Dead. Den innehöll låten Cemetery Gates som är en referensorgie för medelklassens kulturakademiker. Morrissey sjunger om hur han och en vän går runt på en kyrkogård och läser på gravstenarna. Från Shakespeares drama Richard III lånar Morrissey en textrad som han modifierar till ”Ere thrice the sun hath done salutation to the dawn” och hånar sin vän som låtsas ha skrivit frasen själv. Morrissey menar att man inte ska plagiera andras verk för det finns minsann alltid någon som känner igen dem och är villig att skratta ut en.

Sedan nedvärderar han de engelska nationalpoeterna John Keats och William Butler Yeats till förmån för sin personliga favoritförfattare – dandyn Oscar Wilde. ”All Those People All Those Lives Where Are They Now?” är dessutom en pastisch av en replik i filmen The Man Who Came to Dinner från 1942 där Morrisseys alterego Sheridan Whiteside är en av karaktärerna.

Med andra ord bygger hela Cemetery Gates på en mängd lån och plagiat av andra verk och är snarare någon form av metahumor än så pretentiös som den framstår vid första lyssningen.

Lord Byron och Suede

Morrissey är inte den enda som tar tagit hjälp av odödliga poeters bästa fraser. George Gordon Byron – mest känd som Lord Byron var en av Englands viktigaste poeter från romantiken under 1800-talets första årtionden. Lord Byron som var en snygg och dramatisk man som simmade över Bosporen-sundet bara för att väcka lite uppmärksamhet har flera gånger fungerat som inspiratör i de senaste decenniernas popmusik.

Brittiska bandet Suede inledde sin låt Heroine från 1994 med Lord Byrons odödliga dikt ”She Walks in Beauty Like the Night”. Den dikten skrev Lord Byron 1814 efter att han fått syn på en kvinna i sorgekläder på en bal.

Leonard Cohens låt Go No More A-Roving från 2004 är helt enkelt en tonsättning av Lord Byrons dikt ”So, We’ll Go No More A Roving”.

Blur inspirerades av John Keats

En kollega till Lord Byron var den av Morrissey dissade John Keats. Han levde ett intensivt liv då sjuttonhundratalet gick över till artonhundratal. Trots sin fattigdom och tuberkulosmärkta hälsa skrev han många dikter, reste runt i Storbritannien och blev oerhört förälskad i en kvinna vid namn Fanny Brawne vilket ledde till olycka och en kärleksbrevväxling av stora mått. Slutligen hamnade John Keats i Rom där han bodde bredvid Spanska trappan och dog endast 25 år gammal av sin tuberkulos som på den tiden behandlades med åderlåtning och fasta.

Blurs låt Tender från 1997 inleds med raden ”Tender is the Night” vilket är en fras i John Keats välkända dikt Ode to a Nightingale.

I år kom också filmen Bright Star regisserad av Oscarsvinnaren Jane Campion och med Ben Whishaw (som spelade Sebastian Flyte i filmatiseringen av Brideshead Revisited) som John Keats. Den handlar om de sista tre åren i John Keats korta liv och fokuserar på den omöjliga kärleken med hans musa Fanny Brawne.

Bellman och Jesu uppståndelse

Det är inte bara i Storbritannien som popmusiken och stora ord från svunna tider kommer överens. 1985 gjorde Thåström tillsammans med Imperiet en egen version av Fredmans 81:a epistel ”Märk hur vår skugga” av Bellman som låg på Svensktoppen i nitton veckor.

I september i år släppte det svenska bandet [ingenting] skivan Tomhet, Idel Tomhet med låten ”Dina händer är fulla av blommor”. Den titeln är direkt tagen från en av de mest omtyckta svenska påskpsalmerna om när Jesus återuppstår på tredje dagen.

Kreativitet är tidlöst

Inspiration, referenser och ibland hela ”stölder” av andra verk har som sagt alltid kunnat skönjas inom kulturen. Kanske kan det ses som dålig fantasi eller plagiat. Men egentligen är det kanske ett tecken på hur allt hänger ihop – hur kreativiteten saknar gränser för tid och rum. Att fraser från 1814 kan kännas lika angelägna idag som då och att Bellmans sång från sent sjuttonhundratal kan tilltala svenskarna nästan tvåhundra år senare tyder på att särskilt bra kulturyttringar helt enkelt är tidlösa.

Publicerades ursprungligen i Radar Magazine 09-12-02