Nu går den här påskhelgen mot sitt slut. Min första storhelg på egen hand. Det var kanske inte en så stor prövning som man skulle kunna föreställa sig men förutom några toppar som inkluderade goda vänner, god mat, vin och bra musik så har det helt enkelt varit fruktansvärt tråkigt.

Jag som någonstans trodde att det var roligt att umgås med enbart mig själv.

Det var det inte.

Jag måste bli underhållen varenda sekund för att inte dö tristessdöden. Med datorn igång, tv:n på, musik i högtalarna och en tidning framför mig står jag ut men annars sitter jag bara och suckar. Det gick så långt att jag under eftermiddagen googlade fram var i Sverige det fanns mest inavel bara för att jag inte kom på något annat att göra. Herregud.

Och sedan det här med att min kille är bortrest. Jag tänkter först: härligt med kyckling och skaldjursmiddag varje dag (mat som han inte äter). Och sedan: titta på alla tv-serier och dokumentärer som han inte tycker är bra. Men till sist: gud, vad tråkigt att han inte är här.

Jag tänkte inte på hur trevligt det ändå är med småprat, gemensamma kommentarer framför tv:n och någon att komma hem till.

Hela mitt liv blir lite konturlöst utan den fasta punkt som råkar vara han. Jag orkar inte laga middag. Jag glömmer bort att äta och köper take away-thai antingen klockan fem på eftermiddagen eller klockan nio på kvällen. Jag glömmer bort att gå och lägga mig. Jag glömmer bort att vakna. Jag glömmer köpa frukostbröd och mjölk. Jag tappar helt enkelt ramarna som krävs för ett vuxet liv.

Dessutom är lång ledighet dåligt för min självdisciplin. Ju mer jag har att göra, desto mer gör jag. När jag inte har några viktiga inbokade saker känns det oöverstigligt att ens laga lunch.

Kom hem nu Niklas!