Nu ska jag berätta om min spanska favoritartist Alaska (som egentligen heter Olvido Gara). Min kärlek till henne grundades när jag var liten under våra långa somrar i vår spanska by. Där spelades Alaska y Dinarama (bandet hon spelade med under åttiotalet) ständigt i kassetter i bilen och på radion i huset. 

Jag har försökt fundera ut vem jag ska jämföra Alaska med i Sverige. Hon kom från punken med bandet Kaka de Luxe under slutet av 70-talet och slog sig sedan ihop med Dinarama (efter några skivsläpp med Los Pegamoides) och släppte sedan fem skivor med dem mellan 1983-89. De spelade egentligen någon form av glad rock/pop som i och för sig de flesta 80-talsrockband låter som med dagens öron. Den enda artist jag kan likställa Alaska med på några sätt är Sveriges Thåström. Om Kaka De Luxe var Ebba Grön så var Alaska y Los Pegamoides Rymdimperiet och Alaska y Dinarama Imperiet – det vill säga att det var här man nådde en gigantisk publik men man körde fortfarande sin alternativa stil. 

Till skillnad från Thåström är dock Alaska en enorm gayikon men hon går hem lika väl hos de spanska indiepopparna. I Sverige har vi väl haft för mycket Melodifestival för att riva de vattentäta skotten. 

I alla fall, Alaska är så cool och snygg (fortfarande som 46-åring i eldrött hår) och har gjort en sådan diger samling fantastiska låtar så det känns hemskt att bara välja ut ett fåtal. 

Några favoriter från 1980-talet:

Sedan 1991 har Alaska tillsammans med Nacho Canut haft bandet Fangoria. (För övrigt hänger Alaska och Nacho Canut i hop som Helan och Halvan – de har spelat i hop i varenda band). Fangoria är mer elektroniskt och min favoritlåt med dem är Electricistas från år 2000. Jag får fortfarande rysningar när jag hör den.