Nu när valet börjar närma sig med stormsteg tycker jag det är viktigt att hänga med i debatterna och gå till botten med vilket parti man ska lägga sin demokratiska röst på. Till hjälp har jag dagstidningarnas utmärkta partitester. Nu har jag gjort två olika och fått två resultat som jag av uppenbara skäl måste analysera sönder och samman.

Man bara eh? Vad ska jag rösta på baserat på detta? Jag har ju inte ens ett block som stämmer om man slår ihop det. (Mitt värsta: jag verkar vara mer KD än F!). Vi får väl enas om att jag är socialliberal i alla fall.

Helt ärligt, hur ofta är det över 30 grader klockan kvart över åtta på kvällen i Sverige? Jag klagar inte utan låtsas att jag är i vår spanska by eftersom jag bara kommer att få vara där i fyra dagar i sommar. Har tagit ett dopp och sedan sänkt en kanna sangria och ska snart äta middag. En timme senare och det hade nästan varit riktig spanientid middagsmässigt.  

Lunch på landet får man serverad på det här sättet! Nu ska jag läsa tidningen och sedan fortsätta att sola och bada. Typ paradiset. 

Dagens roligaste blogginlägg är utan tvekan detta. Nu vill jag bara byta bildbyline och se ut som Ginger Spice i Aftonbladets reporterversion av Spice Girls.

Dagens bästa: att hämta ut tre nya böcker som man fått beskrivet som ”mina topp tre favoriter” av sin kompis Madeleine som inte bara är en svinbra musikredaktör utan även bibliotekarie. Älskar att ha potentiellt asbra böcker olästa.

Eftersom bilden är spegelvänd är böckerna följande: Illusionisten av John Fowles, Middlesex av Jeffrey Eugenides och Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm.

I kväll har jag druckit Cava med mina Aftonbladet-kollegor på Morfar Ginko. Allt som allt var både Nöje, Webbnöje, Wendela och Allt om Stockholm representerade. Till slut dök även Expressen och Dagens nyheter upp. Kvällstidningsnäsorna spottade inom kort en viss superskådis vid namn Joel Kinnaman i baren vid en beställning. Borde vi ringa in till respektive redaktioner? Nej, vi tog in ännu en flaska Cava och pratade i stället om rockstjärnor och festivaler.

Hur mycket kan man älska sommarkvällar? (Även om det råkar regna men ändå vara 25 grader varmt).

Solsemester i Vinterviken med Anna och Kristin. Vi ligger högt upp på en hemlig klippa och solar oss röda. 

Jag såg just en tant gå förbi på gatan med en H&M-påse från sent åttiotal. Vilken nostalgi! Jag har inte sett de där bruna påsarna med limegröna och lila detaljer sedan jag rotade runt bland gamla kläder på vinden för ett tag sedan. Nu fylls tankarna med kritvita superloose-jeans, blommiga bodys och snusnäsdukar. Alla attiraljer för att framgångsrikt ta hem segern på minidiscots danstävlingar i en källare långt ute på den skånska landsbygden 1989.  

I dag har jag sovmorgon. Jag jobbade nämligen till närmare 23 i går då jag gjorde en roadtrip till mys-Ernst inspelningsplats. Åh Ernst alltså, så trevlig människa. Det var värt femtiotvå timmar i bilköer genom halva landet för att få göra den intervjun.

Men i dag fick jag sova. Men en plötslig sovmorgon mitt i veckan gör att kroppen tror att man har försovit sig hela tiden. Har vaknat med ett ryck varje timme och dessutom drömt mardrömmar. Typ att jag bloggade om någonting harmlöst och sedan hade jag femton missade samtal från någon skivbolagsboss som bara: ”Du har avslöjat sekretessbelagda uppgifter från vår koncern i din blogg. Ta bort inlägget annars stämmer vi dig på miljonbelopp”.

Vad betyder sånt? En underliggande rädsla för att göra fel? Vanlig paranoia?

Nu ska jag tvätta mitt tagelhår. Sedan ska jag få träffa en viss Popjunkie-Levi över en lunch för allra första gången! Undrar så om han är bäst på Kate Moss festivalklädsel genom åren efter sin mor eller helt enkelt besitter en djupare champangekunskap som sin far.

Morgonen man fyller 30 vaknar man fylld av nostalgi verkar det som. Man tänker tillbaka på den tid som flytt, glorifierar den, bättrar på några minnen, censurerar bort tråkigheter och snart kan man se tillbaka på en tonår och 20 something som en helt fantastisk tid – som gjord för att skriva en generationsroman exempelvis. Eller ett filmmanus i alla fall. Sedan gör man kanske inte det utan skapar istället en blogg.

I alla fall. Eftersom jag älskar nostalgi är jag givetvis besatt av bloggen I’m Remembering som består av bilder på saker man snubblade över när man var liten (för folk som är födda mellan 1976 och 1983 skulle jag tro).

Det som först slår mig när jag bläddrar bland bilderna är dock den fantastiska avundsjukan över att inte få ha vuxit upp i USA. Allt coolt fanns där och på åttiotalet var Sverige i bästa fall lika hippt som Vitryssland.

Men sedan ler jag åt Zelda-spelet (som jag minns hade sjukt bra grafik (!)), Fisher Price Parking Garage (som jag lekte med som liten), Jessica Rabbit. (Gud så jag älskade Jessica Rabbit. Ville se ut som henne när jag blev stor. Plus det hisnande i att filma både tecknat och vanligt. Helt sjukt!),  Spriografen (åh, älskade den! Köpte den på en marknad i sydspanien som femåring), Den oändliga historien (fortfarande en av mina favoritfilmer – och soundtracket! Limahl älskade jag!).

Och sedan fortsätter det med barndomsnostalgi och en ganska stor portion avundsjuka på de amerikanska barnen.