Jag träffar ju mycket kändisar i jobbet. Ibland undrar folk om man inte blir nervös av att ställa jobbiga frågor till folkkära artister och tv-personligheter, men det tycker jag sällan. Jag kan inte komma på en enda ”kändis” som jag har känt mig nervös inför att intervjua (förutom Brett Anderson i Suede – men det berodde på att han var min gud i tonåren).

Men det betyder inte jag inte kan bli nervös. Statsministern och alla partiledare (utom Jimmie givetvis) gör mig knäsvag. Kungen och drottningen likaså. I går kom jag på vad det var som gjorde att just dessa människor gör att jag blir nervös.

Det är Säpo.

Allt som har något med Säpo att göra får mig att känna mig som att jag tittar på en amerikansk film om presidenten, fast på riktigt. Biffiga, allvarliga karlar med hörsnäckor, pistoler, skottsäkra västar och spegelsolglasögen. Personen de skyddar skyndar förbi. Åh, vad fantastiskt. Man är liksom VIKTIG när man har säkerhetspolisen i hasorna.

Det bästa jag vet är att åka bil med fotograferna på Aftonbladet. De pekar alltid, lite i förbifarten, ut bilar i Stockholmstrafiken och säger: ”Kolla, där har du en Säpobil. Du ser det på antennerna”. Jag sitter glosögd och undrar vem de skyddar nu.

Höjdpunkten på Rockbjörnen i går var således följande:

Jag står utanför vårt presstält och ser fyra storväxta kostymklädda Säpogubbar skynda fram i gräset. Ackompanjerat av The Ark går utrikesminister Carl Bildt och Miljöpartiets Maria Wetterstrand i mitten, båda iklädda Carl Bildts spräckliga, hiskeliga kavajer. ”Hej”, sa Carl Bildt. Jag kom inte för mig att svara. Jag stod bara där storögd och gapade.