Det här med att 70 procent av 80-talistkvinnorna skulle vilja bli lyxhemmafruar. Det finns så många bakomliggande orsaker till att svara ”ja” i en sådan undersökning. Lågkonjunktur, svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden, jakten på högstatusjobb vilket alla inte kan få, allmän hopplöshet, genomslagskraften av Hollywood-media de senaste fem, sex åren, suktande efter champagne och Louis Vuitton-livsstil och så vidare.

En annan orsak tror jag är gratislivsstilen. 80-talisterna är den första generationen som är uppvuxen på (illegal) gratismusik, gratisfilm, ja överhuvudtaget internet. Det har sedan lett till bloggvågen där helt plötsligt företagen fick upp ögonbrynen för unga tjejer och började skicka gratisprodukter och slutligen regnade det goodie-bags över unga kvinnor.

Se bara på de agiterade utbrotten som följde när Veckorevyn anordnade ”Blog Awards” förra helgen. Den här gången skulle flera lite mindre bloggare också bjudas in och Veckorevyn tog därför en entréavgift på 200 kronor för att kunna ordna en heldag och därefter en galakväll full av gratisfika, gratismat, gratisdrinkar och goodie-bags fyllda till bredden.

Storbloggaren Kenza bojkottade eventet och Facebook-sidor skapades där hundratals kränkta unga kvinnor som VÄGRADE betala gick med.

”Så här får det inte gå till!”, skanderade de. ”Vi ska få det gratis”, tyckte de.

Här kommer ”The wake up call”:

Tyvärr är livet inte det minsta gratis förutom för ett fåtal mycket, mycket framgångsrika personer. Resten av folket måste jobba, slita, kämpa och slåss för att nå någonstans. Man måste investera i dyra CSN-lån för att skaffa sig en utbildning och efter det måste man kämpa änu hårdare för att ta sig dit man vill. Och när man väl nått dit måste man kämpa för att hålla sig kvar eller förhoppningsvis klättra ännu högre.

Det låter inte direkt som en Pol Roger-doftande Upper East Side-dröm men så ser verkligeheten ut för de flesta.

Om man då inte orkar kämpa men ändå vill nå till det som vissa ser som samhällets toppskikt kan man alltid gifta sig med någon rik och slippa jobba.

I mina öron låter det som ren lättja.

Problemen med hemmfrulivet är väldigt många men det som jag reagerar på är hur värdelös man skulle känna sig i längden, säg efter ett par år av vinluncher och soffkuddsshoppande. Man är ingen alls. I bästa fall är man sin mans hustru, ett bihang som försörjs, en parasit på jorden som tar utan att ge.

Dessutom skulle man ju dö av tristess. Det är väl där någonstans som man köper fem småhundar som man pyntar likt en Barbie-julgran och börjar se sig om efter ett kontrakt med en tv-kanal som kan sända ens liv i tv-rutan en måndagkväll klockan 20.00.