Förresten, man kan hänga med i den fantastiska superbloggen ”Nöjesbloggen” också om man vill veta vad som händer bakom kulisserna på Nöjesbladet. Här intervjuar jag till exempel Idoler. Och här är jag mest ”glad i basker”. 

Idol-repetition i Frihamnen just nu. Här bakom är det Olle som ska få till det. Sjukt skönt att jobba när det inte är någon publik här. Man bara sätter sig lite där man vill, äter småkakor och springer och snackar med idolerna. 

Alltså det här med att Åkesson kom till riksmötets öppnande i folkdräkt. Det är så skrattretande att jag inte vet vad jag ska börja.

Jag utgår i från att det är en del i ledet att bevara våra svenska ”fornminnen”.

Framåt advent kommer Åkesson till Riksdagen och drar en votering iklädd jultomtens kostym. Kanske med en julklappssäck till Alliansen och de Rödgröna för att på ett martyraktigt sätt visa hur storsint han är som har små julgåvor till alla och envar. Redan nu snickrar säkert hela Sverigedemokraterna på Åkessons julverkstad och inom kort har alla de arbetslösa unga männen som sympatiserar med partiet ett jobb där de tillverkar hederliga svenska träleksaker till Hägglund, Sahlin, Wetterstrand och Reinfeldt. Kanske är det den där skickliga kommunpolitikern från Filipstad som även skriver egna låtar som sätter OK-stämpeln på Riksdagens julgåvor.

Den här mandatperioden kommer bli lika rolig som en sommarfars av Stefan och Krister.

För ett par veckor sedan träffade jag New York-frun Madeline. Hon hade en parfym på sig som doftade på ett sätt jag bara kan beskriva som dyrt. Jag satt under hela intervjun och funderade på vad det kunde vara för doft för jag kände inte igen den. Till slut blev det stressigt och nästa tidning stod på tur så jag glömde bort att fråga henne. Jag ångrar mig så himla mycket. Nu kommer jag att få leva ett helt liv utan att veta vad som får en att dofta som hundra miljoner dollar.

Nu när jag har jobbar på Idol-sändningarna återfann jag min absoluta favoritåt med The Beatles. ”Golden Slumbers” har jag säkert inte lyssnat på sedan slutet av nittiotalet och när Idol-Daniel sjöng den i fredags höll jag på att trilla av läktaren.

Det är en sådan briljant låt. 1.31 minuter av ren och skär magi. Nu ska jag lyssna på den för sjutusenåttahundrafemtiotredje gången sedan i fredags natt.

Vet ni vad som är konstigt när man har jobbat fem nätter i rad, hunnit med fem direktsändningar, en resa tur och retur till Göteborg och sovit ungefär ingenting men producerat flera sidor tidning per natt samtidigt som yrsel, illamående och bultande huvudvärk är vardagsmat?

Att man på sin första lediga dag ändå längtar tillbaka till redaktionen och smygringer några samtal för att man känner sig uttråkad framåt eftermiddagen.