Den här dagen alltså. Jag skulle ju följa upp min konstiga ”höger sida på överdelen av magen”-smärta. Fick en tid på vårdcentralen. Gick dit och blev lite tömd på blod. Svimmade. Satt med en läkare på ett rum och började liksom gråta av smärta, som att jag var fyra år. Då skickade de mig till akuten på Södersjukhuset.

Där slängdes jag in på en rullande brits och fick blodtrycksgrejer på mig, pulsmätare, örontemp tagen och blev fullständigt tömd på blod. Svimmade lite igen.

Sedan kommer en av höjdpunkterna: jag blev rullad på britsen genom akutmottagningens vindlande korridorer. Där låg jag och stirrade på lysrören i taket som svischade förbi och det kändes som att jag var patient i E.R eller som att min sista stund var kommen.

Fick ligga i en korridor med människor som skrek av smärta runt om mig. Den ångesten liksom. Ville fly ut från ett fönster men det fanns inga.

Ung pojkspoling till läkare trycker sönder min mage i ett rum. Han hummar och lägger pannan i djupa veck. Kvinnlig doktor med koll kommer in och trycker vidare. ”Gallstensanfall”, säger hon tvärsäkert.

Manlig sjuksköterska med spruta kommer in. Hugger mig i magen och injicerar rent knark. Två minuter senare lever jag i en Austin Powers-värld med glada färger som dansar omkring. Dör av skratt. All smärta är borta och jag är sjukt sugen på att gå ut och fezta.

Men i stället för att slänga på mig någon slinkig klänning, transporteras jag till röntgenavdelningen för att göra ett ultraljud i ett mörkt rum.

Sedan blir jag trött och ofokuserad. Pojkspolingsläkaren kommer bort till väntrummet, meddelar att jag kommer att få se fram emot ”en lullig jul” och skriver ut 40 svinstarka knarktabletter ”som jag ska använda med stor försiktighet”.

Sedan åker jag hem och äter broccoli och tar knarktabletter ”med stor försiktighet”.

Jag som bara skulle ta en vända till vårdcentralen och sedan hasta mot tidningsfabriken och skriva glada nöjesknäck och sedan möta upp mina nöjesbuddies och glögga hela kvällen. I stället ligger jag i soffan, ganska så hög.

Det värsta: Jag måste antagligen opereras inom snar framtid. Dör på det. Ingen har rätt att skära i min kropp med en massa knivar och skit.

Mitt armveck just nu. De många nyanserna av blått runtom framgår inte riktigt av iPhone-bilden. Gör skitont i alla fall.