Den här onda ickebloggar-cirkeln verkar inte vilja brytas. Jag jobbar jämt, vilket gör att jag inte har någon fritid, vilket leder till att inget spännande händer i mitt liv. 

I lördags kväll, när jag hade jobbat sex dagar i rad och snittat varje arbetsdag på 12 timmar, fick jag spontant för mig att gå och se Daniel Adams-Ray. Min syrra Anna hängde på. Om vi hade kommit på det lite tidigare kunde vi ha fixat lista men vi bestämde oss en halvtimme innan. Det slutade med en iskall utomhuskö där vakten efter alldeles för lång tid meddelade att stället var fullt. 

Vi blev sura och gick över gatan till Malmen för att tina upp. Där hade alla rutiga skjortor och verkade prata norrländska. Vi ölade lite och pratade om livet och musik.

Annars har jag klickat hem 9373485022 stycken julklappar från nätet och varje dag tvingas jag gå till Ica och stå i paketutlämningskö. Hatet man känner inför det: stort.

Eftersom jag är tråkig kan jag som plåster på såren bjuda på två konstiga bilder på mig från förr.

På väg till Båstad och tennisveckan ungefär år 2000. Man bara: ”Eh, lite konstig stil”.

Jag på väg ut på någon tuff klubb när jag bodde i Frankrike 1997. Och ja, jag blev stoppad av polisen, och ja, de förklarade för mig att prostitution inte var tillåtet. Pretty woman-peruktricket liksom.