Ni vet när livet kör en till en återvändsgränd? Då man sitter i en soffa nästan en hel helg och skrockar åt Josh Lyman och Sam Seaborn i ”West Wing” på DVD iklädd väldigt bylsiga kläder (läs: pyjamas med kofta) i olika mönster. När man kommer på sig själv att lyssna på Dire Straits med flit och på eget initiativ skura badkaret. Då man sitter som ett svårförtåeligt konstverk från Konstfacks examensutställning med en ring av uppsnutna näsdukar konfettiplacerade runt sin lekamen.

Det är då det är bra att komma ut från lägenheten och rasta sig in till stan för att möta upp sin syster Anna och sin gamla indievän Madeleine från Malmö och äta grejer och prata i flera timmar.

Då kan man med gott samvete åka hem igen och klä på sig sin femton nummer för stora outfit (som eventuellt kan hjälpa mig att vinna 2012 års bäst klädda kvinna – jag menar, vann inte Helena Seger precis?)

”Med en anarkistisk mix av både material och mönster har Malin Collin vågat sticka ut hakan. Den tunna flanellen möter den tjocka ullen på ett både feminint och futuristiskt sätt. En doft av svart-vit avantgarde som för tankarna till 1970-talets punk, via den tidiga hiphopen och framåt in i det sena 2010-talet.” (juryns utlåtande när jag vinner kategorin ”Sverige bäst klädda kvinna” 2012.)