Jag minns inte längre vad jag har bloggat om – en åkomma som drabbar oss som har lagt de senaste typ fem åren på att slakta våra inre på nätet. 

Men en låt som jag dog av när jag egentligen hade 56 planscher på Robert Smith i The Cure på mina tonårsväggar var ”Stay” med Shakespears sisters. Herregud, vad jag lyssnade ihjäl mig på den typ 1992.

Då ville jag inget annat än att se ut som både Siobhan Fahey och Marcella Detroit. 

(Åh, vad jag får känslan av att jag har bloggat om exakt det här förut).

Fortfarande vill jag inget hellre än att se ut som de båda.

Jag kan på något vis älska att jag är motsvarande en 60-talist som fortfarande ser ut om hon gjorde när hon var som hetast på 80-talet i snövättade jeans, midjeväska och Kicki Danielsson-frisyr – fast ett decennium senare.

Jag kommer aldrig att komma över hundra lager svart ögonskugga, eyeliner och massor av kolsvart mascara, likblek underlagskräm och röda läppar. Lägg till en kolsvart outfit med lite glitter på och jag är fortfarande hemma. 

19 år senare. 

Gud, dör på det!